Det är som något ruttet sprider sig i kroppen

Till en början kanske du kan blunda för det, tro att det är okej

Du stiger upp varje morgon klockan sju, hälsar artigt och frågar hur läget är

Du får samma fråga tillbaka, du nickar och säger att det bara är bra

Men i samma stund vet du, det är långt ifrån bra

Du kan inte längre blunda, det känns som du drunknar

Varje steg är tungt, det är svårt att andas

Du tänker att du borde vara tacksam, borde vara nöjd

Men det är du inte, du hatar dig själv för det

Du tar avstånd från dina relationer, inte medvetet, du har bara ingen kraft kvar till andra

Människor tar avstånd från dig

Det finns ingenting kvar till slut, bara en tät dimma som följer dig vart du än går