Att känna en äkta kärlek kan vara svårt, vad är äkta kärlek
och hur definierar vi den. Kan den förfalskas, bli oäkta kallas detta i så fall också för kärlek.
Här har vi ett av de spörsmål som förföljt människan under hennes sökande efter meningen med vad som är målet med vår existens som tänkande och analytiska varelser.
Viljan till analys av våra tankar var från skapelsens början Gåvan till människan från Gud. Detta gav oss en förmåga att
känna en översinnlig ”gudstillvänd” kärlek som var utan fysiska behov.
Vi dör som kropp men själen fortlever och kärleken med den, detta är den tes på vilken de flesta religioner bygger sin grundplattform.
Kroppen däremot återskapas först vid den yttersta dagen, i varjefall i vår kristna egotrippade religionsåskådning.
Detta religionsbundna budskap skapar hopp om att individens
själar lever i det metafysiska eviga.
Men vi får däremot, vi som lever i vårt nu, ha denna ovisshet om varför det Gudomliga som styr, visar sig ha en så stark dualistisk kraft. Detta låter oss ändå ana att just kärleken är den dualistiska grunden.
Samtidigt som vi skapats som tvåkönade reproduktions enheter med förvillande kärleks liknande känsla som kallats åtrå.
Får denna osäkerhet oss ändå att kämpa för att bevisa att även fysiska handlingar i rent driftaspekt skulle kunna vara ett dualistiskt uttryck.
Detta sker när handboken i det som beskriver meningen med våra liv förblir så svårtolkad.
Varför kunde vi inte skapats som kloner, delbara könlösa produkter? Driftssäkra enheter.
Hade den duala Gudomligheten kanske ändå en längtan att bli till ett två inte som nu förbli ett som är två.
Kärleken som dualistisk, Kärleken som Gudomlig, skapar en markerad skiljelinje mellan,
Den andliga och den fysiska kärleken.
Därför kommer så många att leva i tvivel om vad som är rätt och fel i att älska i nuet.

© Bosse 12 januari 2018.