På kontoret, en chef, Annelie

”Hur går det med jobbet?”

”Bra.”

”Trivs du? Är dom snälla mot dig?”

”Ja, visst.”

”Jag kan kanske ha någon extra uppgift åt dig.”

”Jaha.”

”Om du är intresserad. Lite statistik.”

”Javisst. Det låter spännande. Det låter intressant, menar jag.”

”Lite omväxling skadar aldrig. Eller hur?”

”Nej. Ja, tack. Ja, jag vill gärna ha lite omväxling.”

”Då säger vi så.”

Annelie

Möter honom i korridoren, hjärtat tar ett skutt. Jag vet att det inte är på allvar. Det är bara en liten kontorsflirt, och knappt ens det. Möter hans blick en tiondels sekund, och ler. Han ler tillbaka. Jag vet att han inget menar. Han har redan ett liv.

Mitt liv har inte börjat, om det ska börja måste jag vända blicken någon annanstans, jag vet, jag måste le mot någon annan.

Måste vända mig åt ett annat håll, mot en annan man. En som inte heller har något eget liv än. En som bor kvar i sitt pojkrum med sina föräldrar. En som kan lyssna när jag talar och svara när jag frågar. Jag vet vart jag borde vända min blick, jag gör det, går in och frågar ”har du några fakturor till mig idag?”, du ser inte upp ”ja, de ligger på bänken, du kan ta dem själv”. Säger ”tack”, du ser upp, du ler.

Möter din blick en tiondels sekund. Mitt hjärta är stilla.

Sitter vid mitt bord, plockar med mina papper, ett papper till höger, ett papper till vänster. Flyttar från ena sidan av bordet till den andra.

Varför kunde det inte vara tvärtom?

Varför kan inte mitt hjärta slå snabbare när jag pratar med den man som är tillgänglig? Varför rusar det iväg när jag möter den man jag aldrig kan få? Varför kan det inte vara tvärtom? Jag vill att det ska vara tvärtom. Om jag vill tillräckligt mycket kommer det att bli tvärtom. Slutar att tänka på den ene och börjar tänka på den andre. Slutar drömma om den ene och börjar drömma om den andre. Slutar fantisera om den ene och börjar fantisera om den andre.

Du vill inte vara med i mina fantasier, jag kan inte fantisera om dig.  Du vill vara i min verklighet, jag tänker att det är som det ska vara. Jag ska sluta drömma, sluta leva i fantasier och börja leva i verkligheten.

Det är bra att du, pojken i pojkrummet, inte finns i fanta-sierna utan i verkligheten. Det är bra.

Vaknar med ett ryck. Jag har drömt, jag har drömt om honom. Han sträckte ut sin hand och rörde vid mig och jag kände något, anade något, jag vet inte vad, något som jag kan känna ibland när jag läser om fysisk kärlek, en svag, svag aning om Något. Sluter ögonen, ser hans ögon framför mig. Nej! Ska inte, får inte,  vill inte. Inte ens om han vore fri skulle han och jag kunna bli ett par. Jag kan se att han ser mig, men jag vet, inget kommer någonsin hända mellan oss.

Varför ser han mig, varför slår mitt hjärta snabbare när han ser på mig, varför känner jag ingenting när jag möter dig?

Jag känner verkligheten, det är så här den känns. Den känns lugn och trygg, den känns stabil, den känns lovande, den lovar lugn och ro och ömsesidig vänskap. Den känns rätt. Verkligheten känns rätt. Fantasierna känns fel.

Jag måste sluta fantisera. Fantasier leder aldrig någon-stans. Fantasier kan aldrig bli verklighet. Jag vet att jag måste leva i verkligheten, det är så det är.