I en trädgård, Annelies mamma, Annelie

”Nu när pappa är klar med klippningen kan du kratta.”

”Nej.”

”Varför inte, du sitter ju bara där. Upp och hoppa, det är inte bra att sitta och hänga, det är därför du blir så trött.”

”Jag är inte trött. Jag sitter och tänker på Anders.”

”Det kan du lika gärna göra samtidigt som du krattar. Här.”

”Jag gör det sen.”

Annelie

Sitter i en stol under ett träd. Det är sommar. Min pappa klipper gräsmattan, min mamma rör sig fram och tillbaka över tomten, jag vet inte riktigt varför, men det verkar vara något viktigt. Mamma säger ska du bara sitta där? Det finns saker att göra.

Blundar. Vill inte göra saker, vill bara sitta. Vill sitta och tänka på min pojkvän, jag har en pojkvän! tänka på att du varit bortrest med dina föräldrar en vecka, att du ska var borta en vecka till, att jag saknar dig. Jag saknar ditt sällskap under luncherna, saknar ditt prat om fakturor och listor och blåa och gula och vita papper, saknar din röst, saknar samtalen. Någon som talar, någon som lyssnar, någon som ser mig.

När pappa klippt klart kan du kratta. Säger mamma, jag svarar inte. Någon som ser mig, någon som inte har en massa krav på mig. Någon som alltid vill mig väl. Jag vet att du alltid kommer att vilja mitt bästa. Jag behöver inte förställa mig, jag saknar någon jag inte måste förställa mig inför. Någon jag inte behöver säga emot.

Krattar du, säger mamma, inte nu svarar jag, när? Inte nu. Jag vilar. Jag är trött. Hur kan du vara trött, inte kan man bli så trött av att jobba med papper på kontor, det är nyttigt att röra sig, då sover man bättre på natten, jag sover bra på natten, säger jag.

Sover bra på natten. Drömmer, när jag vaknar minns jag inte vad jag har drömt.  Känner att jag saknar något, någon, men jag minns inte vad.

Efter ett tag minns jag, det är dig jag saknar. Min pojk-vän.

Lutar mig bakåt i stolen, böjer huvudet bakåt och ser upp emot himlen, den är så blå, så blå en himmel kan vara. Den kan inte bli blåare. Du är inte här, men himlen kan inte bli blåare.

Blundar och försöker se ditt ansikte framför mig. Kan inte se ditt ansikte framför mig, öppnar ögonen igen. Försöker höra din röst. Kan jag höra din röst? Jag vet inte men jag vet att jag saknar dig, att dagarna utan dig är tomma och tråkiga och långa som år, att veckorna släpar sig fram. Halva tiden har redan gått, snart är du tillbaka. Jag skulle vilja sitta här i stolen i solen och sakna dig några veckor till.

Det är skönt att sakna, det är skönt att längta, det finns ingen verklighet att ta ställning till, ingen vardag som kan förstöra drömmarna, det finns bara här och nu, jag är här. Jag vet att det aldrig kommer att bli bättre än så här, himlen kommer aldrig bli blåare än i dag.

Nej, nu måste du göra lite nytta, du kan inte sitta där hela dagen och göra ingenting, kom nu, sätt lite fart. Det var du som ville att vi skulle köpa hus med stor tomt. Säger mamma. Du kan gott hjälpa till lite när du i alla fall är här för en gångs skull. Jag blundar.