Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
"Allt är bra" är en roman om relationer; vissa fungerar bättre, andra sämre. Somliga ljuger för andra, somliga ljuger för sig själva. Totalt består romanen av 69 avsnitt.


nära, närmare, närmast (Allt är bra 32/69)

På kontoret, Sigrid, Annelie

 

”Gjort nåt kul i helgen?”

”Jag har krattat.”

”I lägenheten? Det var originellt.”

”Nej hemma hos mamma och pappa.”

”Jaha, var Anders där också?”

”Nej han åker runt i Lappland med sina föräldrar.”

”Visst, det har du berättat att dom skulle göra. Sista resan med sonen innan han lämnar boet för gott.”

”Ja det är det väl.”

”Då fattar jag att du hellre sover i ditt gamla flickrum än ligger hemma i din kalla säng och längtar.”

”Men nästa år kanske jag också kan följa med om dom vill göra nån längre bilresa. Jag umgås hellre med dom än med mina.”

”Jaha, du säger det.”

 

Sigrids dagbok

 

Skrev inget igår, var för trött. För mycket sol, för mycket insjö. Eller nej, lagom mycket sol, och sjöluft är inte lika tröttande som havsluft. För mycket vin på verandan, för mycket... annat. En härlig dag med andra ord. Vi tänkte faktiskt åka till havet, solen värmde så pass att vi ville svalka oss, men sen fick vi för oss att det skulle vara för kallt att bada i havet. Och att det skulle vara varmare i sjön, vilket visar att det var alldeles för länge sen vi var där, det blir aldrig varmt i den sjön. Men det spelade ingen roll, det var skönt både på stranden och i vattnet och på hemvägen stannade vi och fikade, och så vidare.

 

Jag frågade Annelie idag om de hade gjort något somrigt tillsammans under helgen. Men icke sa Nicke. Anders är ute på en 14-dagars bilsemester upp till Lappland med sina föräldrar, det har hon sagt men jag glömt, och själv hade hon tillbringat helgen i sina egna föräldrars trädgård. Så inget sol och bad och romantisk kväll på verandan för lilla Annelie. Hon sa att det hade varit en jättetrist helg, föräldrarna hade jobbat på tomten från morgon till kväll, men åk inte dit då, tänkte jag. Stanna hemma, gå ut med någon kompis. Passa på, snart är det för sent.

 

Fast hon verkar ha passerat det stadiet. Hon sa att hon saknade pojken väldigt mycket. Att det var som om hon var bara halv, som om hälften av henne var borta. Det var bara ett stort, tyst tomrum. Ingen som såg eller hörde henne. Din mamma och pappa ser och hör väl, än är de väl inte så gamla att de blivit både blinda och döva, retades jag, men så menade hon förstås inte. Och det fattade jag ju.

 

Det finns fler ställen man kan sakna sin pojkvän på, om man säger. Inte minst blir det tomt i sängen, det minns jag hur det kunde vara. Den där första tiden med någon som jag var verkligen, verkligen kär i, som jag inte ville vara ifrån en enda sekund. Hur oerhört lång varje minut kändes när vi måste var ifrån varann, hur jag längtade med varje del av kroppen, inte med ord, utan med kroppen, och med delar som jag inte visste att jag hade. Hur jag ville vara nära, närmare, närmast. Då och för alltid. Helst hade jag stannat i den där sängen och aldrig gått upp. Inte speciellt realistiskt förstås, men förälskelse och realism har sällan gått hand i hand.

 

Jo, jag minns, trots att jag är femtio plus. Jag minns. Jag minns i går kväll också, och än finns det liv i tanten, även om jag kanske inte är lika smidig som i yngre dar. Jag nämnde något om den där tomma, kalla sängen för Annelie, trodde jag skulle få se en blodröd tomat, men jag vet inte om hon hörde mig, för hon reagerade inte alls. Var kanske långt borta i sin egen drömvärld. Det missunnar jag henne inte. Tids nog blir det vardag och barnskrik och hej och hå, och slut på sommar och evig sol.

 

Men sen, med riktig tur och ta i trä, så kan det bli en härlig indiansommar. Ibland när det lunkar på så glömmer jag bort hur bra jag har det. Vilken tur jag faktiskt har haft. Inte för att det inte har varit oväder, för det har det, och gropar på vägen och träd i skogen, och storm och översvämning, och mycket av både det ena och det andra, men vadå, så är livet. Annars är det inget liv. Bara en lång, tråkig resa mot döden.

 

Ja, det finns erfarenheter som jag skulle sluppit om jag hade fått välja, men det får man inte. Då får man antingen låta sig knäckas eller välja att resa sig igen, och jag har alltid valt att resa mig igen. Om jag hade vetat vad som låg framför mig när jag var ung skulle jag kanske inte ens vågat öppna dörren och sticka ut näsan. Men det hade varit ett misstag, att bara sitta där och vänta.

 

Jag vet inte, på något sätt känns det som om Annelie är en sån som sitter och väntar på att något ska hända. På att bli vuxen. På att pojkvännen ska komma hem. På att gifta sig. På att bli lycklig. På att bli, vad ska jag säga, serverad. Men det blir kanske så när man är enda-barn, och har blivit serverad hela sitt liv. Hon fattar inte att hon måste vara aktiv själv. Inte bara sakna och längta, utan också göra. Man måste göra kärlek, som engelsmännen säger.




Prosa (Roman) av Aloisia VIP
Läst 282 gånger
Publicerad 2018-02-03 18:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Aloisia
Aloisia VIP