Hemma hos Sigrid, Gunilla, Sigrid

”Ingen lust? Vad är det för dumheter. Nu följer du med, och därmed basta.”

”Det är alltid samma och samma.”

”Inte. Förresten, vad spelar det för roll? Musik kan aldrig vara fel. Wienervalser, det passar väl damen. Seså. På med läppstiftet och leendet, så går vi.”

”Ja, du lär inte ge dig, så jag kommer väl då.”

”Entusiasm, om jag får be. Man lever bara en gång, och det är nu.”

”Ja, ja, jag kommer, säger jag ju. Det rimmade, det var väl fint!”

Sigrids dagbok

Hade ingen lust med någonting alls idag, väldigt olikt mig, faktiskt. Jag som alltid har något på gång. Har man bara ett liv måste man ta vara på tiden.

Hade man flera däremot, då kunde man slösa. Eller slappa. Tänka inte nu, i nästa liv. I nästa liv, då ska jag tänka på andra, ta mig tid, sitta ner och verkligen lyssna på vad folk säger.

Eller tvärtom; i nästa liv då ska jag tänka mer på mig själv. Göra det jag vill, eller mer av det jag vill, för jag gör en hel del som jag vill nu med. Jag har aldrig varit den som visar onödigt mycket hänsyn. Men visst finns det saker som inte kommer att hinnas med. Fotvandra i Himalaya t ex. Det skulle jag vilja göra. Åka till Antarktis. Eller det vete sjutton om jag tänker efter, hu så kallt och vitt, vitt, vitt. Det vore nog inte rätt plats för mig.

Om jag hade flera liv behövde jag inte vara så noga med mina val. Blev det fel kunde jag bara starta om och göra rätt. Under förutsättning att jag mindes från det ena livet till det andra, förstås. Så jag kunde dra nytta av alla mina dumheter och knäppa val. Annars skulle jag bara göra samma misstag om och om och om igen. Nej usch, nu blev det alldeles för filosofiskt och krångligt.

Och hur som helst, vad jag vet så har man bara ett liv att leka med. Även om somliga lever som om de var säkra på att det kommer flera chanser. Eller sitter stilla och inväntar döden. Den kommer nog ändå, man behöver inte börja jämna marken för den alltför tidigt. Jag vill leva medan jag lever.

Men som sagt, idag tappade jag orken ett tag. Ville inte. Tur då att jag har vänner som inte lämnar mig ifred. Gunilla hade besök av en kusin som av outgrundlig anledning ville gå och höra en konsert med musikskolans elever på teatern. Av lika outgrundlig anledning ville de att jag skulle följa med.

Jag sa nej, aldrig på tiden, mycket kan jag tåla men inte Gånglåt till Päppelbo en gång till. Kusinen påstod att hon hade läst ett program och där fanns inte skymten av några gånglåtar. Det var Mozart och Strauss-valser för hela slanten, och dessutom gratis. Så det vara bara att sätta på sig ett glatt ansikte och hänga med.

Det började bra, lite falskt här och där men viljan lät god, och det gick i någotsånär valstakt. Jag började slappna av, och vad händer? De drar igång med den, ursäkta kära dagbok, jädrans gånglåten. Med gnissel och bång. Har jag någon enda gång sluppit undan? Skulle inte tro det. Kusin bad hundra gånger om ursäkt och utlovade konditori-besök som plåster på såren.

Men det blev jag snuvad på, och det borde i alla fall Gunilla veta, att det inte finns några konditorier i stan som har öppet på söndag kväll. Det blev en kokt med bröd i korvkiosken i stället. Inte riktigt samma sak, men rätt gott ändå. Jag får erkänna att jag kände mig mer uppåt efter än före, musik är bra mot dåligt humör, all musik, eller nåja, nästan all då.

På väg från korvkiosken mötte vi Annelie och Anders. De såg ut som om lite musik inte skulle ha skadat där heller. Någon annan musik än gånglåtar tänker jag mig, någon riktigt rivig rocklåt. Eller för all del, om det skulle passa paret bättre, någon passionerad operaaria. Något med lite fart, lite tryck, lite drama. Fast hur var det nu, Anders vägrar dansa, sa hon inte det? Jag undrar hur det är mellan dem, faktiskt undrar jag det. Har inte jag med att göra, och så nära vänner är vi inte heller.

Tror inte hon känner att hon skulle vilja prata om det med mig, hellre någon jämnårig. Fast ibland undrar jag vilka jämnåriga vänner Annelie har, hon nämner aldrig någon. Det är bara föräldrarna, och hans föräldrar, och Anders. Och Anders, och Anders. Det är bra med nära relation till sina päron, men det finns saker man inte gärna pratar med mamma om.

För att inte tala om pappa. Bara tanken att jag skulle ha pratat med farsan om relationer eller om sex. Nej du milde, den gubben skulle inte gått, eller rättare det är just vad gubben skulle ha gjort, rest sig och gått.