Metron i Moskva är som filmer man sett hemma,
och undrat om de vackra stationerna verkligen existerar.

Och ja, jag kan bekräfta att de finns,
och inget som helst klotter.

Jag som trodde att livet fanns hemma i Göteborg.
Men insåg att mycket lite fanns där hemma,
då Moskva är som ett universum av upplevelser
du inte trodde fanns.

En dag mutade vi oss ur tre olika situationer.

Jag som aldrig har mutat någon tidigare.

Möjligtvis då i Bulgarien på 80-talet innan muren föll.


Det är ett kallt, dystert och hårt kaos här.

Kalla skällande hundar och skrytbyggen som i Dubai.

Och all vodka som säljs i små kalla stånd,
av själlösa bittra babusjkor med vantar.
Som lever kvar i det gamla kommunistiska
"No service läget."

Och 5 år på kåken
fick en gammal vodkaalkis här i Ryssland,
för att han stal två hönor.
Så sade mina ryska vänner i alla fall.

Snöglopp och några minus och vakter överallt.
(som för det mesta går att muta).

Tryggheten är Tax Free Cashew nötter och Tax Free Whisky
på hotellrummet som är som en relik från kalla kriget.


Jag kom till Moskva med nattåget (Röda Pilen)
från St. Peterburg i morse.
Med två fulla ryssar i kupén,
för att jag inte kunde få en egen kupé.

Vi samtalade lite och jag begrepp inte så mycket,
bara vissa nyckelord så att jag kunde le och så.

Konduktören kunde inte engelska heller givetvis.

Och vi hade gamla fina gardiner i kupén och korridoren.
Såg lite ut som en balsal, som Metro stationerna.

Och Centralstationen i St. Petersburg, Moskovsky Vokzal,
är bland de vackraste stationer jag sett.

Och konduktören såg ut som en stolt stram militär.

Och den stränga tanten med sin vagn,
sålde givetvis Rysk Vodka och Champagne.

Och Te från sin samovar.

Och vattnet var slut på toaletten.

Och jag höll hårt i min plånbok och mitt pass,
när de båda ryssarna i min kupé blev på fyllan.


Jag vet inte vad som drar med allt detta man upplever här.

Men jag vet att jag måste tillbaka till Moskva igen.