Jag går längst gatan, den mot tågen jag brukar gå där ibland.
Gatan som går över till en grusväg utan att ha ett markerat slut.
En skylt säger livsfarlig ledning,
jag tänker att det borde finnas skyltar som säger livsfarliga tankar.
Du tycker att jag borde ha glömt allt nu,
allt borde vara bra men jag dansar inte längre fram,
mina ord väger som luft.
När någon du älskar säger att din hud är för ljus för just hans kärlek,
när dina kroppsdelar inte verkar höra ihop med varandra.
Du viskar att det är okej när du egentligen bara vill skrika
att inget är okej du orkar inte mer.
När Kent har blivit ett med din vardag
och andra ljuva röster verkar helt otroligt falska
och namnet på brevinkastet inte stämmer övrerrens
med namnet på den som hämtar sin post på morgonen.
Hatet och ich liebe dich borde inte vara ett
och dansen borde innebära två kroppar som rör sig,
inte en persons massa som rör sig i frustration
tills att benen inte bär och man hamnar på golvet
medan andetagen blev kvar någonstans på vägen.
Du, man, nej jag blir ensam och tom.