Timglaset hade blivit vänt en gång för mycket
och du sa till mig att allt skulle bli bra,
att allt skulle bli bra.
Det du inte sa till mig var att fönsterlampan skulle bilda ett olöst pussel på golvet,
ett olöst pussel som ingen skulle vilja ta tag i.
Månskenspromenader som skulle ske utan skrikande åska
eller en vas med blommor som skulle vara utan sprickor en hel livstid.
Det fanns aldrig plats för mina inre mönster eller dina yttre handlingar.
En dimma som aldrig var vit och tunn,
en tjock dimma, lila, grön och blå som sa till mig att jag måste förändras,
att jag får inte längre vara jag.
Ett ljud högre än ett skrik, ett ondskefullt ansiktsuttryck som sa till mig att helt enkelt dra åt helvete, det blir tomt.