I telefonen, Sigrid, Sigrids sambo

”Ja?”

”Hej, det är jag.”

”Jag hör det. Är du framme?”

”Visst.”

”Gick det bra?”

”Som på räls.”

”Ha, mycket lustigt.”

”Saknar du mig?”

”Mycket. Det vet du.”

”Jag med. Nu och för alltid.”

Sigrids dagbok

Sitter med dagens tidning och en kopp te. Det snöar fortfarande, har snöat hela helgen och hela dagen idag. Allt är inbäddat i ett mjukt, fluffigt vitt täcke. Jag hörde plogen för ett tag sen, men nu är allt tyst, jag tror att det har kommit en decimeter till efter att de plogat. Nej, det kanske var att ta i, men mycket är det, och ännu mera ska komma.

I morse kom inte tidningen, och det har jag faktiskt förståelse för. Ibland går det helt enkelt inte att leverera. Men när jag kom hem från jobbet så låg den där. Om morgnarna hinner jag ändå bara bläddra i den så det gjorde inte så mycket.

Det är sån där härlig snö, inte blöt och tung utan torr och lätt. Mycket bättre än slask. Riktig vinter, så som vinter ska vara. Och riktigt te, för omväxlings skull, inte påste. Även om påste är helt okej för min del, det också.

Men i kväll ville jag göra mig till lite. Ta hand om mig. Min bättre hälft är inte hemma, så det är extra tyst i huset. Han ringde för en stund sen från Östersund. Skönt att han inte är ute på vägarna i alla fall. Eller rättare på spåret, han åkte tåg upp. Det är inte alltid det går som tåget det heller, vintertid. Ibland blir tåget stående. Ibland inte. Inga förseningar alls idag, bara att tacka för det.

Annelie berättade att Anders hade varit ute och åkt med sina föräldrar i snöovädret i helgen. Jag förstod aldrig riktigt hur det kom sig att inte Annelie själv följde med. Nog måtte hon ha fått plats i bilen, det är väl ändå inte en tresitsig kärra? Det skulle förresten se lustigt ut. Nej, vad jag vet har de en helt normal bil. Det hade inte varit någon rolig helg för stackars Annelie. Tvärtom en rejält orolig helg.

Hon verkar ha en viss talang för det. Att oroa sig hjälper inte ett endaste dugg. Det enda som händer är att man själv mår dåligt. Det som händer, det händer, och det är ingen risk att man inte får veta det. Om ens äkta make råkar ut för en olycka kommer man att bli underrättad, det kan man lita på.

Hon håller på med mycket sånt där tänk-om-tänkande. Tänk om ditt händer, eller tänk om datt händer. Det var nästan så att jag tänkte säga åt henne att om du fortsätter så där skulle man kunna tro att du vill att något ska hända. Det sa jag inte, och det vill hon naturligtvis inte, och det klart, hon är så ung, och ganska nygift, och har inte så många vänner.

Det kan bli lite för mycket Anders hit och Anders dit tycker jag. Det är inte bra att hänga upp hela livet på en enda människa. Alla behöver ha många olika sorters människor i sina liv, många olika sorters vänskaper. Syskon är bra att ha, men har man inga kan man förstås inte trolla fram dem som vuxen. Ännu viktigare är att ha nära jämnåriga vänner, några extra-systrar, låtsas-systrar. Och låtsas-bröder, det behövs också. Det är farligt att låta hela sitt liv cirkla kring en enda person.

Risken är att man blir så låst vid den andra att man tappar bort vem man själv är. Alla behöver flera olika människor att brottas med, bildligt talat. Brottas bokstavligen bör man nog bara göra med en enda. Eller en enda åt gången. Det blir så lätt väldigt komplicerat annars, att brottas med flera parallellt, så många olika sanningar att hålla reda på. Där riskerar man också att tappa bort sig själv, vet jag av egen erfarenhet.

Det är inte precis Annelies problem. Jag håller fast vid min åsikt att både hon och Anders borde testat lite fler sparring-partners innan de rusade iväg och gifte sig. Men folk är olika, alla kan inte tänka lika samma, och lika gott det. Jag ska inte lägga mig i, och det gör jag inte heller. Det finns säkert de som hittar sin enda och rätta vid allra första försöket och lever lyckliga i alla sina dagar tills döden skiljer dem åt. Men att ständigt oroa sig för den där döden, det är lite som att ropa på den, tycks det mig.