Niklas stod utanför dörren till skolan och väntade på sin dotter.
Han hade blivit som en sorts väntad figur att bli sedd på, som en sorts inventarie.
Bara att han stod där, utomhus.
Hans dotter skulle inte komma den dagen och ingen annan dag heller.
Hon var borta.
Men han väntade ändå, på att det skulle komma ut barn ur skolans portar.
De skulle slås upp, det skulle rinna ut en flod av små människor och någon av dem skulle kunna vara hans dotter.
Bara att hon inte var med, någonsin.
Aldrig mera skulle han få se hennes leende välkomnande spring.
Ljudet av klapprande fötter var allt han hade att hoppas på.
Han hade väntat på henne hela det året och varje eftermiddag hon gick ut genom dörrarna, stod han där väntande.
Nu väntade han på det omöjliga.
Det som skulle kunna ske, om det hände ett mirakel.
Men i den riktiga verkligheten skulle det inte komma att hända så många mirakel det året.
Och hände det ändå något, så var det i alla fall inte där.
Han visste det förstås.
Åtskilliga människor hade sagt det till honom.
Hon var borta för alltid.
Bara att han ville leva på hoppet.
Därför stod han där varje dag sedan dess.
En dag var han inte där.
Hade det hänt honom något?
Barnen som strömmade ut var vana vid att se honom stå där, väntande.
Bara att det de vant sig vid, var plötsligt annorlunda en dag.
Det var svårt att vänja sig vid att något som blivit lika vanligt som att dörrarna öppnades och skolan var slut, bara upphörde.
Ingen hade varnat ungarna vid denna förändring och det var tomt på något vis.
Som om någonting stort hade inträffat.
Det hade det förstås.
De hade bara vant sig och nu skulle de behöva vänja sig vid att han inte var där.