Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
"Allt är bra" är en roman om relationer; vissa fungerar bättre, andra sämre. Somliga ljuger för andra, somliga ljuger för sig själva. Totalt består romanen av 69 avsnitt.


ingen dansar ensam (Allt är bra 68/69)

På kontoret, Sigrid, Annelie

 

”Hur är det med dig? Håller du på att bli förkyld?”

”Jag fick precis mens. Det var inte meningen att den skulle komma idag.”

”Man måste ha lite tålamod...”

 

Sigrids dagbok

 

Har tänt några ljus och gjort det mysigt åt mig. Det är inte alls kallt inomhus, ändå fryser jag. Alla har det inte lika ombonat och tryggt som jag har det.

 

Om jag har beklagat mig över att Annelie inte delar med sig av sina innersta tankar, så fick jag äta upp det med råge idag. Hon skulle hjälpa mig att motläsa siffror på några listor idag, och jag märkte att hon inte verkade må bra redan när hon kom in i mitt rum. Hon såg frusen ut, skulle man kunna säga. Vi hade hållit på någon timme eller så, hade knappt kommit genom en fjärdedel, när hon reste sig och sprang bort till toan.

 

När hon kom tillbaka såg hon om möjligt ännu mera frusen ut, så jag frågade hur det var fatt. Mens, sa hon, vid fel tid i månaden. Jag fick för mig att hon kanske hade hoppats på att det var en liten på väg och att hon var besviken, så jag sa något tröstande om att det går väl flera tåg, och då började hon gråta. Och när hon väl börjat kunde hon inte sluta. Jag kodade upptaget och tog fram pappersnäsdukar och hämtade vatten och en mugg kaffe, och väntade tills hon var klar. Det tog sin lilla tid.

 

Och sen rann det ut henne, på samma sätt som mensblodet, om både det ena och det andra och det tredje. Det fanns en hel del som jag kunde ha sagt, men jag teg, för jag kände att det inte var läge, hon var inte mottaglig för mina visa ord. Ibland är det bäst att bara lyssna, och det gjorde jag. I mina öron låter det som om hon är helt förvirrad, hon vet inte om hon är frigid, eller lesbisk, eller på något sätt fel konstruerad, så sa hon faktiskt, jag är felkonstruerad.

 

Hela felet ligger bara och enbart hos henne, säger hon. Det tror jag vad jag vill om, ingen dansar ensam, men å andra sidan, vad vet jag? Om hon upplever det på det viset, så är det väl så.

 

Och sen öppnade jag ändå munnen fast jag hade bestämt mig för att inget säga och sa: du måste prata med Anders om det här. Du måste berätta hur du känner.

 

Det kunde hon inte, så hon, och hon hade massor av anledningar till varför hon inte kunde det, den ena sämre än den andra. Det kommer nog att bli bättre med tiden, sa hon. Det är redan så mycket bättre än det var för, säg ett år sen. Om vi bara låter tiden gå så kommer jag att kunna slappna av ännu mera. Och vad skulle det tjäna till, det är så här jag är, sa hon och började gråta igen.

 

Alla kan förändras, ville jag säga, och om inte så finns det andra som man kan passa bättre för, och alla får inte högsta vinsten vid första försöket, och sjön är full av fisk, och som tur var sa jag inget av det där högt.

 

Jag sa, det kommer kanske att bli bättre med tiden eller kanske inte, men tror du verkligen att det kommer att kännas lättare att prata om saken när ni har levt ihop i flera år? Efter 10 år? Efter 20 år? Vad tror du Anders kommer att säga då? Du måste säga precis som det är nu, du måste berätta hur du känner. Vem är din bästa vän? Anders, sa hon, han är min bästa vän. Han är min enda vän. Bästa vänner döljer man inget för, sa jag, fast han är inte din enda vän. Jo, sa hon, nej sa jag, och sen var vi båda tysta en lång stund.

 

Jag vet inte hur det kommer att bli när vi träffas i morgon, om Annelie vågar tro på att jag faktiskt kan vara en vän. Innan vi skildes igår sa hon, du får inte berätta det här för någon annan, nej naturligtvis inte sa jag, jag ångrar att jag sagt så mycket sa hon, jag vet inte om jag kan lita på dig. Jag sa, den risken får du ta. Du måste våga för att vinna, sa jag inte.




Prosa (Roman) av Aloisia VIP
Läst 312 gånger
Publicerad 2018-03-10 17:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Aloisia
Aloisia VIP