You act like you're my saviour with all those hearts in a message. It's like you can't let go of my hand. All the advice you give me. Is it for me or you? What if I should do as you tell me. Would you pick med up at the end of the road or would I stand utterly alone like I always do. Who would actually turn up? would it be you and would you tell me to not forget my pills as if you were my doctor? I don't know why you don't understand the obvious thing that I ¨ve been trying to tell you over the years.

My feelings are for real for you know. Maybe your feelings are not of the same kind as mine. What if I would show up on your doorstep. Would you let me in and would you return my blessings for you with feelings of spring and roses that blossoms in your soul?

I still can't hope for something solid. The things you insinuate are too vague.
I see us on sunday mornings. We eat breakfast as if we were married in bed where everything crumbles in imperfection. I see your hands of tenderness and I see myself seeking asylum in your arms, I hear myself whisper that I won't let you go- that I feel empty without you by my side. I never hear your heart saying the same. You are like a living theatre that never gives away clear answers. Still I can see in your eyes that you worry for me. I guess that's fine. But I don't want your pity. I can live without that. I just want to be some one significant for you. Some one you would share your wonders of your world with. I would give you coffee and choccolate for eternities if only you would stay here with me. In the secret haven of hidden love




Ibland var det outhärdligt. Att tänka så det gjorde ont på någon som alltid var på andra sidan. Åren bara passerade, dag för dag fanns han kvar fastän hon försökt täcka över honom som man gör med en kanariefågel när den ska sova så att hon slapp minnas honom. Hans sånger. Hans lugn. Hans sätt att följa henne med blicken när hon stod med disk upp över öronen och försökte låtsas om att hon var oberörd av hans närvaro.
Den där melodiska självklarheten i allt han gjorde. Hans sätt att säga stora saker med små ord. Hans sätt att vara tyst när ingenting behövde sägas. När han fyllde igen alla tomrum. Hans sätt att vara 2 cm ifrån henne. Hans sätt att andas så att alla oklarheter blev sagda utan att hon behövde förklara. Det var alltid han som visste allt innan hon själv hade listat ut det. Att hon var rädd och sårbar och otrygg utan honom. Att han var den enda som förstod när han skulle vara tyst och inte tjata. Att han var den enda som visste när han skulle säga det som var viktigt så att hon lyssnade utan att streta emot. Det var något som hände den där natten. När han fick henne att andas igen utan att hennes hjärta gick sönder. Hur hon inte visste att hon saknat ett lugn i nästan ett decennium. Då när hon visste vem hon var. När hon orkade kämpa för att leva. Nu när hon tog dagen sekund för sekund. När det var för jobbigt att tänka på en framtid eftersom nuet ändå inte spelade någon roll.
Det som var jobbigt var att inte veta. Vad han tänkte och kände. Han som var på andra sidan. Såg han också hennes lidande. Fanns han för att han ville eller för att han kände sig tvungen? Någon sorts etisk handling för någon som var i nöd. Hon som kände allt på riktigt. Hon som såg en öppning om en framtid i hans ögon. Hon som var så rädd att förlora honom. Hur hon ville täcka över alla skuggor i sitt förflutna. Ta hans hand som i en film och bara lämna allt bakom sig. Gå mot något ljusare. Något med solar och regnbågar och glittrande vattendroppar i prismor mot himlen.

Ville han det eller hade hon bara inbillat sig att de hade ett band som var svårt att klippa sönder. Var hon tvungen att vända om? Sluta hoppas och bara begrava honom i snön och gå därifrån och in i skuggors dal igen. Hon med sina fejkade tulpaner. Han med hela världen i sina händer. Hans som alltid såg på livet med tillförsikt. Han som alltid fanns där i bakgrunden med sitt leende bevarat i hennes minne. Hur han nog inte visste att det alltid var han som räddat henne. Hur han hade funnits där med sina ord när inget annat hjälpte. Kunde hon någonsin ge honom något tillbaka. Hon som ville ta hans hand. Fly in i en värld där allt var möjligt. Fly in i en värld där de tillsammans kunde se på himlen med tillförsikt. Kanske han inte ville det. Kanske hon inte var någon mer än en i mängden för honom. Hur skull hon någonsin kunna veta. Och vad skulle hon göra om hon var tvungen att förlora honom. Skulle hon någonsin kunna förlåta sig själv för att ha skrämt bort honom. Vad skulle hända med hennes själ om hon inte hade honom där på andra sidan. Hennes själ med en längtan att hitta sig själv igen. Hennes längtan efter hans sällsamma melodier som aldrig gick över.