Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Röd snö - ett poem i snöfall

Låt mig berätta en historia. Den må vara något trivial, kanske i viss mån till och med meningslös, men jag vill ändå berätta den. Klockan var runt halv tre på eftermiddagen när herr C kom och gick på trottoaren. Den var ännu inte helt klädd av snö trots att snön föll makligt från den gråmulna himlen. Herr C skulle ringa ett samtal och klev således in i en av telefonkioskerna som stod på hörnet av gatan, klintstrasse. Det hörde till de ovanliga att C begagnade sig av dom men nu var så fallet att han hade lovat en vän att ringa just den tiden, just den dagen när snön föll överallt i staden. Det var viktigt att snön skulle falla. Varför visste inte C men så var det.
Han lyfte på luren och satte fingret i nummerskivan, slog numret och avaktade. Tre rossliga signaler tjöt där inne i luren och så svarade en röst.
" Är det du?"
Det var hans gode vän Alkim, ja tvivels utan var det han.
" Ja...jo det är jag, det är det nog." Sa C, drog handen genom sitt långa mörka hår och plockade bort ett vitt dammfjun som fastnat på den svarta rockärmen. Samtidigt lekte han med tandpetaren i mungipan, en Smith n weststick. Gedigna tandpetare, tåliga små saker som C gillade att ha i munnen och peta med mellan tänderna av ren tristess.
"Skönt att höra din röst. Vet du, ibland inbillar jag mig faktiskt till och med att vi finns på riktigt."
C skrattade. "Ja det händer ju lätt att man gör sig det misstaget. Kan du berätta nu varför du ville att jag skulle ringa?"
"Vet du inte redan det? Fan också det är så jävla mörkt här inne." muttrade Alkim. C visste att Alkim satt på sitt kontor, ett av de få ställen i stan som var utrustade med privat linje.
"Har du inte fixat de där uttaget ännu?"
Alkim suckade. "Nej! Dra inte upp det där är du snäll. Jag blir galen på alla hantverkare i den här stan. Folk får säga vad dom vill om min snålhet men det är en jävla slinderibransch. Den där satans elektrikern begärde över femtio för det där sketna jobbet. Det kan han glömma."
C skrattade, rullade tandpetaren mellan läpparna, tog ut den och stoppade sedan tillbaka den i munnen igen. "Det tänker jag inte argumentera emot. Folk försöker mer än att bara överleva och det är väl på sätt och vis deras unika rätt antar jag. "
"Hmm. Så vad säger du, vill du tjäna en slant?"
Det knastrade i luren och den vägde tungt i hans hand. C var trött och hungrig och ville helst av allt bara gå hem, sätta sig i köket, äta sin middag och dricka ett glas vin för att sedan gå in i arbetsrummet och fortsätta skriva på sin roman. Han visste att den låg där och väntade på honom och det gjorde inte saken lättare.
"Ge mig en fin flaska rödvin så kommer jag och fixar det där jäkla uttaget på en gång."
"Äntligen någon som tar vettigt betalt." Sa Alkim och det hördes att han rafsade bland något, kanske papper eller en tidning.
"Jag hör dig broder, men du vet jobb är jobb och vänskap något annat. Fast du, om vi skulle återgå till syftet med det här samtalet?" Föreslog C och hostade lätt. Det var kylan som gjorde honom sjuklig. Han hade aldrig tålt kyla särskilt bra, inte som barn och inte som vuxen.
" Det syftet har redan fullbordats. Nu ska jag gå och träffa Isabelle. Hon vet inte att jag kommer. Som du kanske har hört har hon försämrats i sin sjukdom och är inte vid sina sinnens fulla bruk. Jag känner att jag måste hjälpa henne på något sätt, vet inte hur men på något sätt måste jag det."
"Jag vet att du måste det. Du, jag kommer förbi i morgon kväll och fixar det där fördömda uttaget åt dig. Du kan ta fram flaskan redan nu. Den ska tömmas."
"Tack C. Du är en sann vän" sa Alkim. " Jo förresten... Du vet väl att jag älskar dig broder?"
"Jag vet broder, jag vet." Sa C, la på luren och lämnade telefonkiosken.
Trottoarens yta täcktes allt mer av ett puderartat lager nyfallen snö. Bortsett från en kal fläck under markisen till Sophie's Deli. C gick fram till skyltfönstret och tittade glupskt på alla delikatesser. Italiensk salami, nybakat bröd, Foccachia, smörgåsar av alla möjliga olika slag och Napoleon bakelser. Det sög till i C's mage. Nu blev han hungrig på riktigt. C tog tandpetaren ur munnen och släppte den till marken. Han gav Foccachian en sista blick och började sedan vandra hemåt.

Likt när de äldre bröderna från den gamla tiden vandrade runt på gatorna i Mekanien med sina blanka läkarväskor i svart skinn,klädda i tunna, luggslitna vinterrockar och spretande mustascher, så går mina tankar ständigt tillbaka till en enda sak. Hur många snöflingor, vita av sitt slag, föll inte ner på deras makabra hattar och yviga pannor när de i yrvädret sökte sig fram till sin nästa och såg blodet rinna ut i snön, röd snö, och fick då höra orden surra i snöfallet när de skrapade sina torra tummar mot skäggstubben.

Orden orden och alla minnen de väcker.

"Jag vet att ni inte är en god människa." så ekade det i deras huvuden om och om igen. Orden studsade fram och tillbaks mellan skallens väggar, ett eko som aldrig tycktes vilja dö ut. Inte ens när de drack sin absint och såg La Fée verte dansa i deras skrockfulla medvetanden kunde de sudda ut ekot och dess gäckande hånskratt. Det flög bara iväg mot fjärran med sina skabbfällda vingar.
Samtidigt låg stackars Alkim kvar i snön och frös. Låg där med sitt lila krus till fluga snörad runt kragen. Låg och ropade "Ge mig solen!"
Alkim riktade sina ord mot det sinne som önskade förnimma dom. Skulle sanningen fram så visste han inte längre vem eller vad det var han talade med, men något dväljde där inne i dimman och lyssnade på honom.

Rösterna vävdes samman i hans flukturerande medvetande. Minnen gick ihop med nuets impulser tills han inte längre visste varken ut eller in. "Minns du den där kvällen när du klev in i tobakshandeln, borstade av snön från din vinterrock med hatten så att den yrde ner på golvet och smälte? Minns du att du såg på mig som om jag vore en främling och frågade efter Isabell? Din honungsdrottning... Och jag svarade att hon satt uppe på sitt rum med revolvern i sin hand och väntade. Och du gick upp för trapporna, samtidigt som porträtten föll ned från väggarna så att glaset sprack. Du knackade på dörren och bad Isabell släppa in dig. Och hon svarade mycket märkligt att dina skor var för blanka och att hon fruktade att se sig själv i dom. Du berättade att du hade varit på konditoriet och hade med dig nybakade scones. Isabelle släppte in dig. Det minns du väl? Jag vet att du hör mig, förstår mig. Du slog dig ned bredvid henne på sängkanten. Hon la ifrån sig revolvern på sminkbordet och du såg hur den blänkte i det askgråa eftermiddagsljuset.
Isabelle slog sig ned vid sminkbordet, började borsta sitt svarta hår och betraktade sig själv i den spruckna spegeln. Du frågade varför hon vände ryggen till. Och hon svarade att varje spegel rymmer en gåtfull mystik av oändlighet. Och allt du kunde tänka på var den röda snön.

Himlen hade blivit mörk ovanligt fort den eftermiddagen. Vicky stod precis där hon hade stått dagen innan. Stod där på trottoaren i den nyfallna snön och stirrade på den glättiga tandpetaren som låg och blänkte i det sällsamma eftermiddagsljuset. Det var den enda kala fläck där snön ännu inte fallit, precis under markisen till Sophie's Deli. Molnen var inte längre vita utan askgråa. Det var precis där som den galna kvinnan kommit fram och klöst henne i ansiktet. De som slet iväg och drog in henne i en svart droska hade kallat henne Nibbiola. Nu stod Vicky bara där och undrade vad det egentligen var som hade hänt den dagen och varför kvinnan angripit henne, när hon plötsligt hörde skottet eka från lägenheten ovanför tobakshandeln. Hon hörde skriket och såg kroppen som föll ut genom det öppna fönstret. Hon såg cigaretten som låg och glödde i snön, den röda snön.

Dr Malkem och hans hustru Nibbiola satt vid det svarta ekbordet i matsalen och åt sin lunch. Eftersom det var helg användes finporslinet. Bländvita tallrikar med vackert orientaliskt mönster och silverbestick som var så välpolerade att man kunde spegla sig i dem. Väggklockan tickade monotont. Till förrätt serverades en välsaltad soppa gjord på bambuskott som Dr Malkem inte var särskilt förtjust i. Han åt några skedar och lämnade resten. Kristallglasen var fyllda med Sherry och mjölk. Dr Malkem drack flitigt av det förstnämnda medan hans hustru Nibbiola bara satt där och stirrade rakt ut i rummet samtidigt som hon petade i sig sina piller som Dr Malkem själv förordnat henne. De talade inte med varandra. Det gjorde de aldrig.
Till huvudrätt serverades varmrökt lax. Det passade Dr Malkem mycket bättre. Den var så mör och fin att den nästan smälte i munnen. Den här gången lämnade han inte kvar en smula. Tjänstefolket kom in och hämtade den barskrapade tallriken. Dr Malkem drack lite från sin Sherry och blickade ut genom fönstret. Himlen var nästan askgrå. Det såg mycket egendomligt ut.
Desserten hade Dr Malkem sett fram emot ända sedan han steg upp på morgonen. Saffranspannkakor med drottningsylt och grädde. Dr Malkem fick dom serverade precis som han föredrog. Ihoprullade, tre stycken med ett tunt lager av socker utstrött ovanpå. När desserten kom in slutade han stirra ut genom fönstret, tog upp de blänkande besticken och skar upp den första pannkakan i sju delar. Redan efter att ha slukat två av dessa med god aptit, klev deras butler Bentley mycket försynt in i matsalen.
Och han sa "jag ber så hemskt mycket om ursäkt dr Malkem för att jag stör mitt i maten men ni har ett brådskande samtal från stan."
Dr Malkem visste mycket väl vad det innebar och suckade djupt. Han svepte det som återstod av sherryn, torkade munnen med en vit tygservett och lämnade sedan matsalen utan att ens kasta en blick på sin hustru som nu hade börjat stirra ut genom fönstret. Hennes blick låg på de askgrå molnen som hängde likt en bergsvägg uppe i himlavalvet.
Dr Malkem gick ut i den schackrutade hallen där alla renässansmålningar hängde i sina mastodonta guldramar och samlade damm i en tidslös slinga av händelselöshet och obeveklig tystnad. Döda målningar. Han betraktade dom aldrig längre. De bara hängde där.
Bentley gav honom telefonen som låg och väntade på hallbyrån. Dr Malkem tog emot telefonen och satte den mot örat samtidigt som han betraktade sitt ålderdomliga ansikte i spegeln.
Han sa "Nå?" och väntade sedan.
En bekant röst sa "Förlåt om jag stör Dr Malkem, men ni behövs här inne i stan. Det har hänt en olycka på höstenstorget. När kan ni komma?"
Dr Malkem svarade "Är det allvarligt?"
"Mycket" Sade rösten och Dr Malkem lade på.

Bentley klädde Dr Malken i hans svarta vinterrock och gav honom doktorsväskan. När han klev ut på gården tittade han upp mot den domedagsliknande himlen och bävade. Snön knarrade under skorna. Droskan körde fram till grindarna. Dr Malkem klev vemodigt in i den. Han bad kusken sätta full fart varpå piskan ven i luften. Hästarna gnäggade och frustade. Hovarna slog upp den frusna jorden. Dr Malkem tittade ut över det döda vinterlandskapet. Det enda han kunde tänka på var de förlorade pannkakorna. Han kände sig inte nöjd med den här dagen.
När de red in på torget och droskan saktat ner, kunde han höra upprörda röster och rop som vittnade om fruktansvärd förödelse. Dörren öppnades och Dr Malkem klev ut på torget. En man med vild skäggväxt och ljusgrå vinterrock kom fram till honom.
"Dr Malkem? Följ med mig." Sa mannen så att den frusna andedräkten ångade ut ur munnen och eskorterade honom sedan till olycksplatsen. Människorna stod som gamar runt omkring den fallne. Dr Malkem röt åt dom att försvinna. När han såg den stackars mannen som låg och blödde i snön kände han plötsligt en kväljande olust.
"Snälla ni hjälp mig!" Vädjade mannen på polska, ett språk som Dr Malkem inte var bekant med. Inte heller kände han igen mannen och tog honom således för en främling. Men allt det där spelade inte längre någon roll. Ni förstår, det var något med den röda snön, något med den som fick hans verklighet att ändra karaktär. Trots att han mycket enkelt kunde räkna ut vad som hade hänt, kunde han inte drista sig till att hjälpa den olycksalige mannen. Det var som om något förlamade honom både mentalt och kroppsligt. Under vad som inte varade längre än en enda sekund såg han bilden av celler som avslutade sin livscykel, delade sig i allt mindre och mindre beståndsdelar och förstörde sig själva. Samtidigt var det något i atmosfären som förändrades, som om luften plötsligt laddades av elektricitet. Dr Malkem försökte återfå sin sans men lyckades inte.
Antingen mannen hade fallit eller hoppat, skjutit eller blivit skjuten, det spelade som sagt inte längre någon roll. Allt han kände var att nej, det är meningslöst. Jag måste här ifrån. Bort bort bort. Och så beskaffat vände doktorn helt enkelt om och började långsamt traska iväg mot fjärran. Han hörde mannen ropa något men förstod inte orden.
Samtidigt stod tobakshandlaren och grät över Isabelle som låg ihopsjunken över skrivbordet med ett hål i huvudet.
Samtidigt satt dr Malkems hustru Nibbiola och stirrade ut igenom fönstret hemma i sitt hus, tills något i hennes inre uppmanade henne att gå ut i trädgården.
Uppmanade henne till att fortsätta in i skogen, långt in. Och in gick hon, endast iklädd sin ljusa klänning som släpade i den vita snön, allt under det att Bentley iakttog henne från fönstret. Hon stannade inne i skogen. Kom aldrig ut igen. Allt som hördes var ett ohyggligt skrik.
Samtidigt kom en främling fram till Vickey och sa "vänta nu ett slag...det här är inte ditt minne. Det tillhör inte dig. Hur har du fått tag i det?"
Vickey såg på främlingen. Det var något speciellt med människan som stod framför henne, något som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Plötsligt fick hon syn på något i ögonvrån. Hon svarade med blicken fjättrad mot något i fjärran."Jag fick det från en dröm."

I utkanten av staden Mekania öppnade en ålderdomlig man dörren till sitt hus och klev ut i den frusna trädgården. Frosten fick äppelträdets grenar att glittra och ett tunt lager nyfallen snö låg utströdd över marken. Det snöade fortfarande lite men det skulle nog sluta snart. Detta förvissade sig Ivan om när han öppnade grindarna till trädgården och gick ut på grusvägen som löpte ända in till staden. Till höger låg det vidsträckta ängar och till vänster skog så långt ögat kunde nå. Det var kallt. Redan nu ångrade han sig att han inte tagit på sig vantar. Vandringsstaven i hans hand blev fort kall. Den var gjord av en gren från ett gammalt ekträd som blixten skurit av en stormande afton för femton år sedan.
Morgonen efter ovädret hade Ivan gett sig ut på en av sina dagliga promenader och då funnit grenen liggandes på marken nere vid trädets rötter. Han hade till och med kunnat se var någonstans uppe i grenverket den skurits av. Ivan hade tolkat det som ett tecken och tagit med sig grenen ner till fabriken och gett den till föredetta möbelsnickaren Mr Riverdale. Ivan ägde bolaget smith'n'west, ett företag som tillverkade tandpetare, grillspetspinnar, klädnypor och allt av sådant slag som gick i trä. Mr Riverdale ansvarade för tillverkningen men spenderade nästan mer tid i sin privata studio där han fortfarande med stor passion tillverkade unika möbler med sina magiska gammelmans händer. Nu fanns Mr Riverdale emellertid inte längre bland dom utan hade gått tillbaka till jorden av hög ålder.
Mr Riverdale hade gladeligen tagit emot grenen, skurit till den med sin sylvassa kniv, borstat den len med sandpapper och lackat den skinande blank. Ända sedan dess hade den vilat väl i Ivans handflata. Ivans fru Beatrice tyckte att han påminde om en trollkarl när han kom gåendes med staven på vägen. Det hade han föga emot. Redan som barn hade han stått välvilligt beredd på att åta sig rollen som magiker, att bli en trollkarl. Men med tiden kom även livets allvar. Studier, allehanda ansvar och påtryckningar från familjen. Sluta drömma och väx upp!
Även om Ivan aldrig hade lyssnat till dom orden hade han oundvikligt anpassat sig efter dom. Hur många gånger hade han inte tänkt tanken, hade han gjort rätt val? Hur hade hans liv sett ut om han gjort allt annorlunda? Det tåldes inte att spekulera i det nu. Valen var gjorda och livet närmade sig slutet av sitt skede. Inte förrän nu som gammal och grå kunde han äntligen vara den trollkarl han alltid velat. Världen låg framför hans fötter och allt han förnam i den var magi.
Ivan började ta sig fram längs vägen och njöt av att andas in den kalla luften och känna doften från alla träd, den frusna doften, doften av vinter. Här och var fanns fortfarande kvar små kala fläckar som den nyfallna snön ännu inte lyckats täcka. Ivan tog sin stav, slog upp lite av den frusna jorden, böjde sig ner och skrapade upp den med handen, kände på den mellan fingrarna och nickade stumt för sig själv.
"Jord, jord, jord." Mumlade Ivan suckandes. Han hade aldrig kunnat förstå eller förlika sig med tanken att vi en dag skulle återgå till jorden och bli ett med den. Orden "man får den visdom man förtjänar." Ekade inne i hans skalle. Kloka visdomsord från fadern i unga ambivalenta år som satte prägel på hans levnadsfilosofi. Det tjänade ingenting till att rekleftera kring sådana ting såhär på ålderns höst. Han var nöjd med sitt liv, han hade blivit född till världen och skulle gå i graven som den man han nu var. Han ångrade inget.
Ivan släppte tillbaka jorden ner på marken, såg snöflingorna falla ner över den och fortsatte sedan vandra i riktning mot staden. Det skulle bli den gamla vanliga rutten. Först avverka en dryg kilometer på vägen och sedan vika av in på skogsstigen och följa den tills han kom tillbaka ut på vägen igen. Det var en behaglig vandring som han aldrig ledsnade på. De vackra ängarna som nu låg frusna vid sidan om honom och alla nakna träd som låg i vila i väntan på att våren skulle återuppväcka dom. Han gillade tystnaden där inne bland träden. Det var nästan som om han kunde höra skogens andetag. För det var så han såg det, träden sov och skulle fortsätta göra det tills moder jord kallade dom tillbaka igen. Den här dagen skulle emellertid Ivans promenad mot förmodan arta sig något annorlunda. Dryga tjugo meter innan skogsstigen kände han en förändring i luften, någon sorts statisk förändring i atmosfären, som om luften plötsligt innehöll elektricitet och fick håret i hans nacke att resa sig. Han tyckte sig till och med kunna känna doften. Plötsligt fick verkligheten en helt annan karaktär och allt blev på något sätt mycket tystare som om världen höll andan inför något som han själv inte förstod.
Ivan stannade mitt på vägen och såg sig omkring, lyssnade, kände av rummets förändrade vibrationer. Trots att hans sinnen var gamla kunde han lätt plocka upp dessa vibrationer och tolka de med sitt uråldriga medvetande redan innan han såg vad som orsakat denna makabra förändring i hans betryggade idévärld. Först blickade han ut mot fältet och sedan in bland träden. Ett rådjur sprang ut på vägen, stannade till och såg honom rakt i ögonen, bytte snabbt fokus och försvann sedan ut på ängen. Då skymtade Ivan något i ögonvrån, något som stod högt upp på himlen. Det var inte solen, inte månen. Icke desto mindre var det runt och lysande. Det var ett brinnande klot med en svans av eld bakom sig, och det föll. Föll ned mot jorden i en kusligt långsam hastighet som lämnade betraktaren alldeles för lång tid åt eftertanke. Det obehagligaste av allt var att det inte gav ifrån sig något ljud. Det var helt tyst, som om alla ljud tagits bort från jorden inför väntan på det oåterkalleliga.
Slutet således, tänkte Ivan och lät en utdragen suck svepa ut i luften i form av ett vitt rökmoln. Slutet slutet slutet. Obarmhärtiga visdomsord komna direkt från verklighetens hänsynslösa kärna. Ivan nickade bekräftande för sig själv, kastade en sista blick på rådjuret som fortsatte att springa iväg mot de distanserande skogarna och vände sig sedan om för att gå hem till sin fru. Hur långt han skulle hinna visste han inte, men det var det enda han hade i tankarna och i slutändan spelade det ingen roll ty hem var dit han skulle, tillbaka till ljusets erbarmerliga kärna, till kärleken och värmen som utgjorde meningen med hans förgängliga liv.




Fri vers av Joakimnordbrandt
Läst 357 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2018-03-19 16:37



Bookmark and Share


  Goraxy 89 Orion VIP
Jag är en riktigt dålig läsare numera (orkar inte läsa böcker heller) Skummar bara på nätet genom artiklar av något intresse (nästan alltid på engelska) ett språk som jag inte ens fullständigt behärskar fast jag gärna vill ge sken av att förstå alla nyanser.

Din novell som är helt fascinerande & intressant, förmådde jag inte heller läsa till slut, delvis pga spänningar/värk i kroppen och delvis för att miljöerna du skildrar här blev så levande och starka för mig att jag nådde en punkt då jag helt enkelt inte kunde ta in mera - Hoppas kunna återvända till texten senare - För den är alla gånger värd det och som jag redan sagt - Bilderna blir bara så överväldigande och starka, åtminstone för mig då jag förflyttas till en annan tidsrymd som här !!!
2018-03-30

    ej medlem längre
Du har en otrolig förmåga att skapa en stämning som håller läsaren i ett andetag från textens början till slut. Ett väl genomarbetat språk i en text med ett filosofiskt djup. Älskar titeln!
2018-03-21
  > Nästa text
< Föregående

Joakimnordbrandt
Joakimnordbrandt