På natten snarkar du och jag stirrar upp på ditt vita tak, noterar en fläck och flera små, små hål. Lyfter försiktigt din tunga arm runt mig, reser mig och går in på badrummet. Lutar mig på handfatet och stirrar på min spegelbild.
Svettpärlorna längs hårfästet, bröstvårtorna som slappnat av i värmen. Det svarta under ögonen efter utsmetad hångelmascara och rufsiga fågelbohåret får mig att se minst fem år äldre ut. Ser suddigt, vet inte om det är imman i spegeln, ölen vi drack eller att jag känner mig vimmelkantig och aningen klaustrofobisk. Sköljer ansiktet i kallt vatten, lånar en handduk att torka mig med. Vänder mig om och kastar en sista blick i spegeln, ser bra ut i de svarta spetstrosorna jag köpte igår. Ler lite. Vill gärna tro att det är vuxenhet.
Går tillbaka till ditt rum, och får hoppa över klädhögar och vinylskivor som ligger utspridda överallt på golvet som en hinderbana. Tar upp en av dina farmors räkningar som sticker upp under en gammal kentplatta, och lägger på ditt skrivbord så du inte glömmer betala imorgon.
Får syn på ett gammalt gulblekt hundörat fotografi av en stilig man i militäruniform som ser ut som dig fast med skarpare käkben och ett par fler levnadsår i ansiktet. Mannen tittar rakt in i kameran med ett brett och självsäkert leende som jag inte känner igen från ditt ansikte.
pappa, - 87
står det på baksidan.
Han finns inte längre vet jag, och minns att det tog ett halvår ungefär innan du berättade det för mig, första gången vi var i Köpenhamn ihop. Minns att det tog dig en mening sen började du prata om obetydligheter och sen dess har inget mer blivit sagt om saken.
Jag rätar varsamt ut hundöronen och lägger fotografiet bredvid räkningarna. Sorterar pennorna bredvid i färgordning, parar ihop ett par vilsna strumpor på stolen och slänger en blick bakåt på sängen. Du ser ut som ett barn när du sover. Oskyldig och sårbar. Målar av i huvudet och sparar. Jag tycker mest om den versionen av dig.
Jag kryper ner bredvid dig under täcket och tar min iPhone från nattduksbordet för att kolla notiserna jag missat under isoleringen med dig. Fast det här var visst fel bakgrundsbild. Och jag känner ingen Amanda som skulle skriva och fråga om jag vill komma över ikväll för hennes föräldrar är bortresta. Raderar meddelandet och tittar på din james dean-affisch på väggen mitt emot sängen. Inget känns nytt egentligen.
Du kramar mig lätt i sömnen sedan vänder du dig med ryggen mot mig. Du har finnar på ryggen. Det gör dig vackrare, lite mer människa.
Varje cell i mig har längtat efter att ligga nära just den här 37gradiga kroppen och nu är jag i den välbekanta sängen och önskar den tillhörde någon annans.

Det är lustigt vilka ögonblick man känner sig helt färdig med någon