någonstans där längst inombords

visste de att allt vilade tyst och stilla

under ytan bubblade och mognade det

det frosten frusit sönder

nyponrosens knoppar inkapslade

fast där inne mognade livskraften

till en klarhet bortom höljets töcken 

svaga aningar om det kommande livet

ljus och harmoni mitt i sorgens landskap

nu var de överens om framtidens ickevara

att det var skilda åt de skulle gå vägen fram

mot en gemensam horisont som delade sig

där de skulle lämna som alla skilda älskande

frostrosorna skrev snirkliga kodade meddelanden

liksom vemodsmättade memoarer om ett nytt nu

i en gatlyktas sken svirrade hundra vilsna nattfjärilar 

nyponrosens knopp knep sitt hölje om sitt inre

briserade utslagen men rodnade vid soluppgången

en utandning blev som en storm

som slog ut i nattkylan likt en dimma

formades till en enslig vitlysande ros

kvar stannade all livskraft och hopp

morgonen öppnade sina fönsterluckor

släppte in vårsolens värmande strålar