Det var en blåsig aprilonsdag.

Jag öppnade den tunga porten,
steg in i  kyrkorummets svala dunkel
bort till den mörka klotstaken av smidesjärn,
tog två vita ljus från ett grått paket,
lade pengar  i den gamla bössan av trä,
tände ljusen och satte dem i hållarna.

De fladdrade till som för att hälsa mig välkommen.

Så satte jag mig ned på en sidobänk
och inväntade klockorna,
medan ett litet barn jollrade
vid lekbordet
och en vaktmästare haltade förbi.
En ung kvinna satt tyst
i mittgången, väntande.

Klockorna började trevande sjunga
men tilltog i styrka.
Deras samfällda röster
klingade mellan  grå sandstensväggar
under några minuter
då tiden stod stilla.

Farväl, mor, vi ses väl en gång!