Slungad ned till kungagravar
bar jag glömskans gloria,
Tutankhamonstunga stavar
och dess bördshistoria,
låg jag ung på mumietroners
bår där årens hammar slår
för förlidna faraoners
fall till kalla kammarvrår.

Som en son av Nefertiti
såg jag låg hur hennes smiden
sken i varje skifferbit i
stenförhärskarpyramiden,
som en son av slavavkomna
kröp en kung ned katakomber
att förkrympt i kryptan somna
under gravens plomber,
där min moders makt av skönhet
slöt sig omkring tempelkrönet.

Men min guddom ville ut
över ökendyner
och den tog ett gudsbeslut
fri från ögonsyner,
närd att fly från flärdens arv
bröt den kroppens gyllenkrypta
där jag skrapat varje skarv
av det innelyckta.

Kanske kunde endast anden
lämna lämning gyllnad
som en son av soldanssanden
fri från slavutfyllnad,
för från innandom där jag
snarkat i min sarkofag
krönt av slummerrummens kropp
togs vi nu till templets topp
och på flykt i inlyckt skönhet
kröp jag över tempelkrönet.