(Krönika i Dala-Demokraten 16 april 2018)

Dagsljuset har precis återvänt efter en lång natt med dålig sömn. Jag fixar en termos med kaffe och ett par ostmackor. Smyger sedan ut ensam. Tyst för att inte väcka frugan. Hundens blick är bedjande och oförstående när jag stänger henne inne.

   Luften biter i kinderna. Den uppåtgående solen blinkar förföriskt mellan snabbseglande moln. Trots kylan kan man ana en behaglig aprildag med godtagbar vårvärme senare på dagen. Nattens skare knastrar under kängorna när jag sneddar över en skarpt sluttande äng. Nu är det lätt att gå här. Senare på dagen kommer man troligen trampa igenom det fortfarande tjocka snötäcket.

   Jag drar ner luvan över öronen. Rättar till axelremmen på den teleförsedda Canonen. Kollar ännu en gång att blyerts- och tuschpennor finns i bröstfickan. Jag drar jackans blixtlås ända upp under hakan. I ryggsäcken finns fika, kikare, skissblock, liten fågelbok och sittunderlag. Utrustningen är med. Jag är också med. Trots sömnbrist. Skjutklar med fredliga vapen!

   Ån ligger i en djup skärning genom landskapet. Slänten är nästan snöfri, men istället isig. Trots försiktighet trattar jag på baken. Glider snabbt utför. Lyckligtvis får jag stopp innan det ofrivilliga badet. Isen har nämligen gått upp på min sida. I rännan forsar vattnet med hög hastighet. Det har bråttom ner till havet. Detta är också anledningen till att hunden fick stanna hemma. Hon älskar vatten och skulle utan att tveka hoppa i. Farligt i den starka strömmen. I värsta fall kunde hon spolas in under isen. Hugaligen! Jag försöker skaka av mig bilden som blixtrar förbi.

   Harspår och rikligt med rådjursspår löper längs åkanten. En knappt skönjbar smal stig upptrampad av små fötter visar, för den som är uppmärksam, att det bor möss under rötterna på den kraftigt lutande björken. Trädet sträcker sig ut över vattnet som om den ville överbrygga ån. Den för tillfället uppklarnande himlen speglar sig intensivblått i vattenspegeln. Det knarrar och gnäller i isflaken som skaver och skruvar sig mot varandra. Snön och den synliga isen växlar från vit till grå till blå för att stunden senare vara vit igen. Ån är en enda stor morsetelegraf med sina solreflexer. Några fåglar på avstånd leker kurragömma i håligheterna. De dyker på ett ställe och kommer upp på ett annat. Kikaren visar vit haklapp på svart kropp. Alltså strömstarar. Den raspiga rösten tyder också på att jag har rätt. Boken behöver inte anlitas den här gången heller. Förutom dem är jag ensam iakttagare till naturens brottningsmatch mellan vinter och vår. Som så ofta förr vägrar vintern att frivilligt ge upp kampen

   Stjärtlappen ovanpå en omkullfallen asp blir en bra sittplats. När jag sätter mig ömmar det lite i baken av den vådliga nedfarten. Med penna och papper försöker jag strax fånga platsen. Tunn blyerts till en början. Sedan tusch. Tvekar lite innan handen känner sig säker. Jag är något på spåren, tycks det. Nöjd, långt senare och en aning frusen, är det dags för kaffe. Smakar som alltid bäst ute i det fria.

   Mitt i fikat blir jag varse en rörelse på andra sidan ån. Något lösgör sig ur buskagen. Älgar. Två stycken. De kör ner mularna i fjolårsgräset som tinat fram i strandbrinken. I ivern att fånga dem med kameran knuffar jag omkull ståltermosen. Med en ljudlig klang träffar den en sten. Älgarna rycker till. Upptäcker att de har sällskap.

   Min trötthet är som i ett trollslag borta. Adrenalinkicken får mig att agera blixtsnabbt. Jag hinner däremot inte fokusera och ställa in skärpan. Skjuter i blindo. Ett par suddiga figurer fastnar innan flykten startar. Därefter ännu suddigare bakdelar som försvinner in bland buskagen. Med minnesbilden färsk ger jag dem hedersplatsen på den framväxande skissen. Vilken lycka! Skogens drottning med prinsessa. Kan man önska sig något bättre?

   Med solen i ryggen och moddigare fotfäste strävar jag uppför backen. Lättar på klädseln för att inte bli svettig. Hemma möter en glad svansviftande hund och en undrande, tillrättavisande, fru. När jag visar skissen och berättar om älgmötet blir jag förlåten för att jag smet ut utan att lämna något meddelande. Den fascinerande åsynen hade fått mig att glömma tiden och tröttheten. Jag blev ute längre än beräknat.

   Tillsammans förbereder vi en försenad vårmåltid. Syftar jag då på en försenad vår eller en försenad måltid? Tja … säg det! Detta snörika år är båda lika rätt.

   Hunden går på upptäcktsfärd i skogsbrynet vid tomtgränsen, obekymrad om ords tolkningar.

© Kjell Åhsberg