Hon gungar

Och jag tar en bild.

Tiden fryser

Fotot knäpps i ett litet ögonblick som är unikt.

Och speciellt för mig

Jag slås av

att

Min dotters anlete och uttryck plötsligt sammansmälter med mitt eget.

Jag ser (FÖRST NU) glasklart, de drag som hon ärvt av mig.

Var har jag varit?

Hur kan jag ha missat?

Det är tydligt.

Knivskarpt.

Som aldrig förr

Och det drabbar mig med full kraft.

Jag blir nästan golvad av insikten

Där är hon ju

den tjejiga mini-kopian av mig själv.

För första gången på riktigt ser jag att vi är lika.

Att min del i skapelsen av den här fantastiska lilla varelsen de facto gjort avtryck.

Att jag betytt något ändå.

Att vi är varandras spegelbilder

Minen är sammanbiten och kanske, måhända, lite lätt sorgsen i sig men ändå full av hopp och kärlek.

Ögonen är tyngda och brydda, som om hon hade sett världen via mina ögon och ville säga något viktigt.

Hon glänser ändå och skimrar vackert. Mammas anletsdrag är där. De går inte att förneka. Men de har alltid funnits där.

När hon nu, för en ynka sekund. Ett särskilt ögonblick, som etsat fast sig i minnet och förevigats på bild, minner även om mig, då fylls jag av ändlös stolthet och värme. Det är min lilla tjej. Mitt hjärta i tiden.