Det är så mirakulöst fascinerade hur vi såg på varandra på så olika sätt.
När jag tänkte på dig, såg jag hopp, framtid, en man med intelligens, mål och kraft.
När du såg på mig såg du hopplöshet, tomhet, trasighet och ingenting.

Jag såg ljus, rött, passion och mod.
Du såg trygghet, lek, dysfunktion och svart.

Jag sökte efter något ouppnåeligt med dig, jag ville så mycket att bli älskad och älska trots att jag under alla omständigheter var krossad inuti. Jag ville älska men jag kunde inte.

Men det som skadade mig mest, var att under dessa trasiga omständigheter så kunde du, men du ville inte. Kärlek var inte viktigt för dig. Vi såg på kärlekens färger ur helt olika ögon.

Jag kunde älska, men du ville inte. Eller ville du älska, men kunde du inte?
Det var nog inte förrens timmar blev till dagar jag förstod att det var över.

Någonstans inom mig hoppades jag på att du skulle komma tillbaka, säga förlåt, bättre dig, upptäcka mig igen, och mitt desperata jag, hoppas fortfarande.

Nu har dagarna förvandlats till veckor och hoppet är fortfarande kvar men förnuftet har istället tagit överhand.

Jag älskade villkorslöst, utan tvivel men med idioti. Du älskade i mellanrum, gav kraft när dina behov skulle uppfyllas och gav mig en illusion du var allt när jag var inget.

Och jag tror inte jag har förstått förens efter att veckor går till månader att man skadar inte dem man älskar.