Jag skriver inga
dikter om dagen

Det är en väntans tid tills
nattens tålamod tar slut

Kl 03.11 börjar jag mala
ner mina rader i ångestkvarnen

Ut strålar de outplånliga
orden om svek och en
förlorad barndom

De som mobbade mig har
groteska proportioner och
spottar efter mig

Jag vet var de bor
Ibland kommer de till
hemvändardagarna
förbindligt leende

De är de mest föraktade
men vill ändå sola sig i
glansen

Vid varje infart borde det finnas
en förteckning över dem

Ni är ej välkomna här
DMRF