Du har mig.......

När du håller min kropp som vill sväva iväg, du, mitt ankare.

När du får mig att klamra mig fast så att giftet i huvudet inte rinner ut i vener och artärer, när, livet inte känd som upplevt utan att jag, faktisk, lever.

När hjärtat slår som om jag nyss defibrilleras och de små sakerna mig faktiskt samarbetar. Kroppen vill stanna och upphöra att åldras.


När, du sitter i tårar för du är fast i min bur. När, du går ut och de blå ådrorna svärtas, ögonvitan sväljer pupillen och jag blir det självhatande monster som slukar ljus, dränker i tårar och är dömd att gå under.

När, känsloregistret raderas för att marginaliseras till endast hopp och förtvivlan, ljusen inom mig har sedan länge slocknat.

När det känns som att vakna i atlantens djupaste botten där trycket komprimerar kroppen, det är totalt mörker.

När, dödslängtan får kroppen att flyga under nätter, när röster aldrig vill en väl och sliter en i stycken för att sedan lämna mig som en förkolnad stam, den vittnar om att här har det faktiskt funnit liv.

När, jag spolas upp på en strand och naken går genom en stads tomma gator där andra livlösa springer med tom blick i systemets slentrian.

När, jag känner att de drar tag i mig och får mig att håglöst springa med. Blicken vänds ner mot marken och vi ska nu gå in i ålderdomen som om vi inte hade någon historia.

Du har mig då......