Inatt har jag mattats av ångestens sång,
inatt har jag farit och famlat,
i att Afroditen på gräsets gång
mot paradisfaroris ramlat.

Emellanåt hör jag grågrubbel och gråt
från frigörarbothörarbusken
men manlig och matt har jag skrattat åt
regnvåt i hägnhimmelsrusken.

Men menlig är mänsamhetshemlighet,
och manlig dess resa mot toppen,
man skulle ej låtsas bli page och poet,
man skulle blott krypa för kroppen.

Det är vackert att vila vid villsamma snår,
det är vackert att vi ej vill veta,
och tacksamt att vackla i tankspridda spår
att lysten så länge få leta.