Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Sommartävling, utan redigering.


Avslut, när Du dör.

 

 

Det är det här med sommar kära Mor, månaderna i fosterhem på nåder, utanförskapet som ännu plågar mig. Tänkte jag på dig häromdagen, en löjlig och helt vanvettig tanke, hur du kom till mig, kramade om mig och suddade ut all tvekan, att du berättade hur mycket du älskar mig. Hur jag vaknade till en dröm, en önskan.

Har år drivit förbi och du finns där som en smärtsam påminnelse, hur jag bävar vårens avslut och all den sommarfägring som väntar. Jag minns inte mina skolavslutningar, var aldrig önskad och ständigt denna jakt på bekräftelse. Slutade jag skriva poesi för att någon sa att mina bilder påminde om dig, fantasifulla utsvävningar om älvor och övernaturliga väsen. Är jag så vilsen nu, utan mina sagotroll.

Fyllde du år nyligen, troligen en av vårens vackraste dagar och jag misstänker att du låg och skrek i din vanliga fylla, svider det fortfarande i hjärtat när jag för 4-5 år sedan fick tag på dig utan att ha pratat med dig på drygt 25 år. Allt jag ville var att få säga grattis på din födelsedag och jag hörde hur du vrålade att du inte ville prata med mig.

Jag behöver ett avslut, jag behöver att du går bort. Det är grymma ord men inget mot den grymhet du utsatt mig för. Du slog mig sönder och samman över en begagnad gul sommarklänning, den där dagen då du förstod att jag blev våldtagen, jag var faktiskt bara 6 år gammal då. Förpassad till ensamhet och svält i en källare, åtta våningar bort från dig.

Kommer min poesi till mig i bilder, bara av att se måsarnas vingeslag i skärgårdsvind, skriver jag bäst när jag är lika naiv som då jag var barn. Tror jag ännu på ett liv och du ska veta kära Mor, att det syns inte på mig vad jag gått igenom. Ingen vet. Men jag vill inte skriva, vill inte påminnas om dig, hur du målade vita påfåglar på varje vägg du hittade. Ditt hysteriska skratt, vinet som rann och hur jag låg i feber, gömd under en madrasslös säng. Jag orkade bara inte bli sparkad på något mer. Inte just då, inte den dagen.

Blev jag mormor nyligen, till en underbar liten världsmedborgare med det mest smittande skrattet i hela världen. Hur fan kan ditt hjärta fortfarande slå när det inte finns något att slå för? Försöker jag fortfarande bara överleva att du fyller år när våren är som vackrast och inse att du avslutade mig redan innan jag var född.

Känslorna svämmar över mig, smärtan är en del av mig, något jag alltid varit. Jag har förlåtit dig, förbannat dig, ömkat dig men jag har aldrig lärt mig älska dig. Jag är så arg på dig, så otroligt arg på dig och jag hoppas det är sista fasen i att kunna göra ett avslut med dig. Bara dö, så jag slipper hoppas eller önska något mer.

Jag vill bli fri från dig, få bli den jag alltid varit. En älskande, utan ett bagage ingen orkar med. I morgon kommer mitt barnbarn, den där underbara världsmedborgaren med det smittande skrattet. Och hade du valt att älska oss barn istället för spriten, kunde du ha gjort ett helt annat avslut i slutskedet av ditt liv.

Vi/jag, hade kramat om dig, sagt: Grattis! Och DU hade varit absolut rikast i världen.

 

 

 

 

 




Prosa av Kalypso
Läst 245 gånger
Publicerad 2018-06-11 21:51



Bookmark and Share


  Peter Stjerngrim VIP
Synnerligen starkt flöde - en väsentlig del i sorgbearbetningsprocessen är att sätta ord på de minnen, känslor och allt annat som man bär på inom inför det som varit, är men också det som är på väg att bli ...
2018-06-11
  > Nästa text
< Föregående

Kalypso
Kalypso