Fan.
Jag tänker på dig igen. Dina nyckelben. Groparna i din kind. Din röst. Din fåfånga. På hur du log, ständigt ändrade vinkel inför kameran när vi samtalade via nätet.

Jag använder inte Skype längre. För någonstans i namnlistan finns du. Bland gamla förlegade konversationer finns en bit av dig sparad. Så jag använder inte längre Skype. För du har upphört att babbla på inför mig, tillräckligt åt oss båda.

Helvete.
Jag är sömnlös igen, och allt det där som blir ett känslomässigt konfetti vägrar dala och blåsa iväg med sommarkvällens bris. Istället slår det rot på något vis. Kvarblir.

Jag vet mer än väl att du stängt dörren. Att du hade tillräckligt mycket självrespekt för att försegla alla ingångar och kryphål, eftersom jag hade svårt att hålla löften. Agera efter orden. Att det finns förklaringar till det som jag sket i att förtälja är ett faktum.

Jävlar.
Du finns kvar. Trots att jag inte sett din kyssvänliga nuna på snart tre år. Som ett myggbett är du. Trots att jag pressat nageln hårt i vår historia, satt ett djupt kryss mitt i - så slutar du inte brännas. Om jag ändå vore allergisk mot dig också...

Menade allting jag sa. Menade väl. Aldrig lögn, ingenting. Livet bara kom emellan. Som en järnnia som tungt svingats genom luften och krackelerat allt fint. Plockar skärvor ännu. Jag hoppas du är hel. Hoppas verkligen det. Du är värd det. Du var en av de vackraste. Hjärtat ditt stort och jag är förevigt tacksam för tiden. Då jag likt en skolelev var kär i dig. När jag diktade om dig oavbrutet. Då när jag fortfarande kände saker. Du gav mig poesi, fantasi, eufori. Tack.

Hoppas du är hel.