när hemsjukvården kom hade Din rosslande andning upphört
upphört mitt i
bara slutat
ditt ansikte var slätt
rynkorna i pannan utslätade
ögonbrynens spända båge avslappnade
läpparnas, munnens, tungans, kindernas kamp borta.

jag såg Dig
såg Dig igen
den Man jag träffade för så längesedan
den Man jag älskat
den Man jag förlovade mig med i hagen här, som sen blev vårt hemma vid
Mannen jag gifte mig med i Hällevikstrand

han som jag cyklat hundratals mil tillsammans med
som jag ätit otaliga middagar med
som jag byggt ett hus tillsammans med
som tagit hand om mig då jag behövt tröst
som uppmuntrat när tvivlen krupit närmre
som vilat i min famn när oron varit svår
som varit min allra bästa vän
min förtrogna
den jag kunnat lita på i allt - alltid

den Man jag älskar
och det blev tydligt att det inte bara var en lång och svår sjukdomsperiod som äntligen, äntligen tagit slut
det var min älskade som dött!
du hade upphört

jag var ensam