Du har sovit första natten i det nybyggda radhuset

Det som skulle bli vår nystart vårat gemensamma hem

Jag fick sovmorgon till kl 7,00 då hunden sovit klart

Hunden sprang runt med bollen på gräsmattan medan jag fixade hans mat och gjorde kaffe

Han åt, jag satt på trappen utanför vår lilla lägenhet och drack mitt kaffe 

Sedan fick jag kasta lite boll innan en kortare promenad

låter ju så bra när en säger det så.

På landet och allt fin natur nära till fiske 

men utan bil är det ändå lite klaustrofobi 

Det är inte ett vanligt hem, det bor drygt 30 personer här

de flesta över 50, de flesta har schizofreni 

Jag pratar med några, många är trevliga och gillar musik

men jag är en udda fågel här, jag förstår inte det dolda språket

De oskrivna reglerna, jag kommer hemifrån och hit för rehabilitering på grund av att vården läkare har pytsat i mig tabletter i farligt höga doser och kombinationer av läkemedel som kan få förödande konsekvenser de har det fått

Men jag lever det är alltid något

En del har bott här över 20 år, de flesta kommer från rättspsyk. En del kommer från andra psykiatriska boenden. De har gemensamt att stora delar av deras liv har de varit i psykiatrin och åkt ut o in på avdelningar.

Det ironiska i det hela är att jag ska vara här och vila upp mig bli trygg så att vi i höst kan påbörja den PTSD behandling som jag velat länge och som jag delvis har fått påbörja själv under de här åren då många minnen vaknat. 

Att vara här är PTSD behandling jag var livrädd när jag kom hit

jag vågade inte gå ut från mitt rum och så fort någon skrek sprang jag antingen till rummet o låste in mig

var jag ute sprang jag till skogen och låg under ett träd och grät i panik

Det är nästan alltid någon som skriker här

Nu tänker jag inte på det längre, jag blir rädd i bland när någon snabbt byter humör och blir obehaglig annars har jag börjat lära mig de flesta och håller mig undan från dem som är mäst oberäkneliga. 

Men hur blev det så här, det var ju inte så det skulle vara

och sorgen i mitt bröst den som jag inte kan släppa 

sorgen att mitt lilla frö min lilla plupp som skulle födas nu i augusti inte kunde stanna kvar i min livmoder på grund av medeciner som ändå reproduktion visste om och som jag frågasatt om det verkligen var vettigt och de sa att det var inga problem. 

Alla läkare jag träffat nu ställer sig frågan hur fan kan någon sätta in dessa medeciner och de extrema doserna utan att inte alla du träffat i vården reagerat och slagit larm.

att Apoteket inte reagerat 

sådana här doser ger man inte ens till någon riktigt stor man som gått år på tabletter.

att setta det på någon på 45 kg ett under att du lever.

tack vården för dessa vackra år som gett mig fyra missfall, tablettberoende, skador av medeciner så att jag inte får bo utan personal dygnet runt för att jag får spasmer/krampanfall, svåra ångest attacker.

tack alla runt mig nu som stöttar kramar klappar mig när jag krampar ger mig styrka att kämpa.

tack mitt nya vårdteam som gör allt ni kan för att jag ska bli kvitt skiten och sedan få terapi. Tack till mig själv för att jag följde det min nya läkare o jag kom överens om trots att psykavdelningen inte följde planen o minskade doserna utan bara bytte o tillsatte nya tabletter. Nu är jag en bra bit på väg bort från benzo skiten. O har redan kommit en bit längre i nertrappningen en min läkare trott när vi träffades. 

Det blev så här nu

framtiden kan ingen veta men jag är många erfarenheter rikare.