Över dödfödda vidder och strävnade strängar
går munnen mild,
och spelar sufflöriskt på ekande ängar
från väsen skild,
och hösthänder dallrar på östansky
som fallystern gallrar sin dysterkvist
mot dung och dy
för natten ny.
Här ilar en isvind från Eschaton
mot pil och sälg,
och stötsången möter sin gånggonggong
från bödelns bälg,
nu vandrar kulissen till vissningsakt
och himmelen hissnar i tonlös takt
till matt kulör
för nattsufflör.
Var inte nyss natten en vyssnyfödd
för kvällars lek?
Var inte dess hyss blott en gissning gödd
till viskning vek?
Nu bryter en blyton till tungor in
för evighet,
och rungar betungad i lungors skinn
vad vidder vet.
Och klotklockan klingar sin klara klang
och gånggongar svingar där svaret stang
och sprötängar spricker där barn utsprang
i hemlighet
dit vidder vet.