Det ringde på dörrklockan.

Helvete, tänkte han, vem är det som ringer på så här dags på julafton.

Han kisade ut bakom dörrgardinen. Det var en sån där lagom vinter. Lagom varm för att betyda regn istället för snö, lagom kall för att betyda döden för hans rosor.

Dörren gick upp lika lätt nu som för tre veckor sedan.

”God jul!”, de två grannbarnen höll försiktigt fram ett kladdigt paket med knäck. De var söta i sina tomteluvor och finklänningar. Bakom dem stod pappan. Han visste såklart. Alla i kvarteret visste.

”God jul - har du några planer för helgen?”.
Det hade han inte, men vad fan hade hans grannar med det att göra.
”Jadå, tack för att ni kom förbi. Vänta så ska jag se om jag har nåt till er”.
Han gick ut i köket och hittade en påse bilar. Patetiskt, men det var det enda som kunde duga som julgodis. Skit samma.
”God jul på er!” sa han och försökte le genom skägget. Sen slog han igen dörren, kanske lite för snabbt?

Han drog sig tillbaka in i mörkret. Han hade inte räknat med att hon bara skulle lämna honom sådär. Efter 40 år. Han hade ju bara ett halvår kvar till pension. Det var ju nu allt skulle börja. Det var ju nu han skulle bli närvarande på riktigt.

Men det satte hon stopp för. Hon hade hittat nån ny långt härifrån; bara några mil från barnen. De hade träffats där nere såklart. Säkert inte ens dolt det för barnen. De tyckte väl att mamma var värd nåt bättre. Ja, så var det nog. Han kunde se dem allihop framför sig nu, runt julbordet, med glasen höjda, skåla in det nya goda livet.

De kunde gott ha varandra. Hon hade varit svår att leva med ändå. Han önskade nu att han varit mer öppen i de där samtalen, som hon tvingat med honom på. Han skulle ha släppt ut allt, istället för att bara svara ”det är väl bra” på terapeutens alla frågor. Kanske hade saker blivit annorlunda då.

”Är ni lyckliga ihop?” hade terapeuten frågat.

Han hade velat läxa upp henne, förklara hur det fungerar med lycka. Han ville svara att det var just det de inte var - det var därför det fungerade så bra. För vad är lycka egentligen. Det är en fest där man dricker för mycket. Det är att ligga i solen nån timme för länge. Det är korta stråk av glädje som följs av baksmällor och smärta. Han hade haft sin del av den sortens lycka, men med henne var det annorlunda. Hon var måttfull och eftertänksam. Hon var ett nej bland alla hans ja. Och det var han tacksam för.

Och terapeuten hade frågar vad det var med henne som han tyckte mest om.

Han kunde ha svarat att han tyckte om tuggmotståndet. Att hon hade ett driv att få saker dit hon ville. Att hon hon formade sitt eget liv, hon lät det inte formas. När hon inte var nöjd med något, så märktes det tydligt. Han fick dagliga tillrättavisningar. Det var förutsägbart och enkelt att förhålla sig till. Han visste att hon avskydde hans loja sätt att ta sig an viktiga händelser, som resor och middagar, och att hon hade svårt att förstå hur han kunde vila så länge i ovisshet. Han beundrade hennes starka vilja.

Själv var han bara en formbar massa. En kärnlös figur som bara hängde på. Det var ju det som gjorde att de fungerade så bra ihop. Så var det på jobbet också. Det var hans förmåga att anpassa sig, att snabbt lösa komplicerade situationer, som hade tagit honom så långt i karriären. Och så långt i äktenskapet.

Men inte längre än så.