Cirkusen har plockats ner och barnen gett sig av.
Jag sitter ensam på min kammare och gråter,
mitt hem är skräpigt likt en plundrad kungagrav
och jag undrar om livet någonsin kommer åter.

Berättelsens mystik lägger sin slägga i slagg,
orden bygger tinnar och torn av damm -
ståthållaren stöter i golvet utan ett ljud -
prinsen rider fort, men hinner inte fram.
Himlen klär av sig sin stjärnbeströdda skrud -
rosornas doft bär på förmiddagens möda
och rötterna suger upp gryningens dagg -
när solens första strålar får natten att glöda.
Drömmen strör sin bilder genom slöjan -
kärleken ger mig av sin svala hetta.
Jag stiger upp och kränger på mig tröjan.
I köket jamar katten efter vatten och mat,
flugorna surrar omkring i sömnig lättja
och jag lägger upp hans frukost på ett fat.

Städerna bullrar i ovisshet och stank.
Livet på landet är bortkopplat och nära;
ved, kallvatten, några kvigor och en tjur,
enkla och goda måltider att förtära;
själen stiger upp med en eftermiddagslur
Världen krymper till en grep och en tjuga;,
Fåglarnas kvitter får dig att slå dank.
Man säger bara: "Detta får nog duga,
stadens lögner blir till aska i spisen."
Och det är den enda rätta devisen.

Stadens folk köper köper en stek
av den ko som slaktades i svek:
"Mina barn tvingas äta sina vänner.
Vad vet väl stadsfolk om livet här
de är ju bara med och bestämmer
om det som blir onödigt besvär.
Undvika smärta vid slakt, vafalls!
Djuret ska för fan ändå dö
och då känner det ju inte alls,
för övrigt är allt kött hö
och att minska lidandet på vår jord
görs väl bäst genom att minska på mord
istället för att sjunga panteismens lov
och någon slags gudomlig nåd."

Så veganerna må gnissla tänder
och pöbeln i staden må tänka till,
men lantlivet är och förblir sunt
och att fråga sig vad djuret vill
är i grund och botten bara dumt.