Jag lever här i förmultnad exil -
denna stad som är en kyrkogård -
allt som finns är humus och sten.
Folk ber till gud och tigger om nåd,
glädjen i deras liv är blott ett sken,
med mjuka smil och en själ som är hård

Jag flyr från denna skenheliga plats
med väskan i min hand, tar jag sats
upp på tåget. Rälsen är min enda vän.

Fjärran, fjärran långt här ifrån -
barnen leker kull med mitt 70-tal,
familjerna lever mest på facebook nu -
när regnet faller rakt som en linjal.
Det tycks som om jag ska sprängas itu
Känslorna är borta, tankarna bara mal.

Vinden bär med sig dofter av skog
och rådjuren vandrar så graciöst.
Kärleken är en torr avskalad gren
på marken där vargen har förblött.
Bäcken rinner förbi en mjukgjord sten
och snart faller rödfärgad höst.

Vid mitt skrotupplag till hem
kacklar Bob på min grammofon
och världen andas ihåligt med ro.
Livet är inget annat än ett lån
och verkligheten en trasig sko
beroende av en luffares hån.