Vår sport kräver blod och vi gör allt för att vinna. Vi springer och springer, tills vi faller ihop och gråter ut de tårar vi annars värnar så mycket om att gömma. I tårarna uppenbarar sig gömda minnen om vår barndoms nakna sanningar. Vi torkar våra röda tårar och börjar åter tävla.

I vattnet är vi hajar som simmar mot reven fyllda av småfisk. Vi är inte där för att äta, men ändå flyr alla. Missförstådda står vi ensamma i den värld vi tvingats till av större hajar. Vi hungrar efter gemenskap och förståelse. Kanske om vi talade samma språk skulle vi kunna föra fram vårt budskap.

Vi krockade i luften efter att vi båda försökt nå molnen. Unga och vackra med en skyddad världsbild. Vi levde i varsin bubbla och när vi krockade skapades något stort och alldeles magiskt. Det dröjde inte länge innan nålarna plockades fram och vi jagades bort, det ställdes ultimatum, det blev vi mot dom.