Allt jag vill dela med mig av kvävs inombords. Jag vill prata, skratta, ge, ta. All min kärlek förvandlas till självhat. Jag är överflödig. Den värsta känslan är när jag inser att det faktiskt inte finns någon rättighet för mig att leva med samma lycka som andra gör. Vissa är bara dömda att leva i misär tills det tar slut. Vissa är dömda till att bara få se på. Att bara ana vad andra får uppleva. Att brinna utan låga genom en lång och kall natt, i väntan på en gryning som aldrig någonsin kommer komma. Jag minns en gång för länge sedan när jag inte behövde oroa mig. Allt vuxna gjorde, all karriärfixering, allt aspirerande till påhittade ideal tycktes så irrationellt. Varför räcker det inte med att bara leva? Varför inte bara ha kul? Nu har jag har fått svaret. Samhället är uppbyggt så att det inte ska gå att njuta av sitt liv om man inte aspirerar till de ideal som är skapade och upprätthålls av det darwinistiska urvalets kamp. Livet är en kollektiv process som förtrycker de som inte kontinuerligt uppvisar man har tillräcklig status för att få föröka sig. Du är sjuk: livet bryr sig inte. Du är fattig: livet bryr sig inte. Du är ensam: livet bryr sig inte. Jag vill leva, men livet bryr sig inte