Projektioner
viner genom luften
står som spön i backen

bilisten vrålar
värre än sin tuta
mot sin medtrafikant

medmänniskor
svärtar ner varandra
med tanketräck

kändisar hotas
av på pappret kaxiga
svartögda glosögda
skiträdda

allt för att undvika
att se på sig själv
och ta ansvar
för sina känslor

endast poeten
har anförtrotts
den unika uppgiften
att projicera

ser ett ting en varelse
en rörelse i tiden

släpper på sitt inre tryck
på detta yttre

som symboliseras
till bärare av
tolkningsbara budskap

läsarens associationer
når så långt bortom
poetens intensioner

att poeten själv
inte kan ställas till svars

om diktaren kallar sin
projektion för dikt
kan hen vråla
svärta ner
och hota
precis som andra
och komma undan med det

det river så gott i kroppen
lyrik är rena medicinen

men vad var poetens
egentliga uppgift

fanns det ingen
färdbeskrivning
inga målformuleringar

hallå
jag har diktat
ett hallå

inget svar

jag diktar tystnad

jag projicerar
min inre tystnad
på den yttre berättelse
där tystnad är svaret
på hallå