Målet är den lokala tabacen, beläget i förortscentrat, för inköp av en plåtask cigariller. Det, centrat ligger inbyggt i en byggnad som knappt syns utifrån, är så intetsägande att den flyter ihop med moln, himmel och vind, vilket i sig kan stimulera fantasin om att äntligen och till sist ha fått komma fram till en oas i trakterna av Timbuktu (att de röker vattenpipa och talar något arabiskt språk eller dialekt, eller flera, vid vartenda bord på den inglasade serveringen vilken skjuter ut från centrat som en tand efter en smäll gör inte upplevelsen sämre). Svetten klibbar i knävecken och rinner mellan herrpattarna, det är en sån här dag då också en femtioåring får bära vitt såsfläckat linne och beppemössa (en cigarill väger mycket snart upp löjet). När jag äntligen är framme, efter att ha passerat balkongen innan parken där fyra hostande grinande fyllon sitter och som år 2018 placerades på reseguidejätten Lonely Planets första plats över ställen att gå förbi, möts jag, då pengar och cigariller byter hand, av en stum mun och stilla ögon som lika gärna kan strunta i att söka kontakt.

Istället för att vända åter får jag för mig att åka tunnelbana. När jag, ja, jag känner mig av orediga skäl strategisk och listig, vandrar från den ena änden av vagnen till den andra noterar jag liksom i ögonvrån och i förbifarten ett drygt fyrtioårigt par på ett säte: han håller hela sin handflata på ett fast vis, helt still, om insidan av hennes bara lår, hennes lår är något särade av som sig självt och jag föreställer mig att hon pressar sig mot handen på ett sätt som ingen ser utan bara hon och han känner. Hon pekar och visar honom något i en tidning, skrattar odramatiskt och i hennes ögon finns liv och, ja, en aktiv och självklar sexualitet. Jag går vidare och efter några säten ser jag ett likadant par, ett faktum jag finner otroligt. I slutet av vagnen, där jag väljer att placera mig, greppar jag distinkt mittstången, står lätt bredbent, spänner musklerna på den arm jag håller mig fast med.

Bortom några handfasta sovstäder via den insprängda resan och väl framme i stan tar jag en halvtimmes rask promenad - för att minska risken för infarkt och stroke, sockret, kräfta och nerverna - till längst ut på Reimersholme och en ganska så gisten brygga under ett väldigt lövträd doppande ett par grenar i vattnet. En brygga som med en tyngre person än jag mycket väl skulle kunna lossna från sina bultar, om den, den tyngre alltså, skulle få för sig att improvisera ett glättigt avstampande utskutt (glömmande sin vikt och måhända sin ålder). Själv tar jag trappan från bryggan, steg för steg, omsorgsfullt på gränsen till esoteriskt och, åh, gärna sensuellt, ja - så sänker jag mig i sjön. Flyter omkring på rygg ett tag, gör fontänen, fjärrskådar ut och över till Stora Essingen och fixerar blicken vid en spira. Pissar i och genom badbyxorna – ja, ja, ett piss i Mississippi - och vinkar till en mås som sitter som en installation på en rutten stolpe en bit ut. Jag tänker: ”moderna människor är exekutiva i alldeles för hög utsträckning. Vi behöver inse att avkopplingen spelar en viktig roll för hjärnan”. Sedan sjunger jag samma sak till en melodi av Jules Sylvain, eller Simon Brehm. Kan vara Östen Warnerbring.