"lindars sus" sjungs det om i visan och nu har jag fattat vidden av suset. när jag är i närheten av lindar som blommar måste jag andas in, in, in, hela tiden, vilket ger mig ett himla sus i päran. och plötsligt sitter jag på min stålponny, susar fram på grusvägarna runt Runsten. hoppar av ibland och klappar en sten, tjyvar ett ax och tuggar på. sol, alltid sol och vind såklart. grus som dammar, svettiga händer som håller hårt i styret. och lindar, pilar, gulmåra och vallmo. och lycka, lycka, lycka.

där stannar jag. en stund.