Publikens skrik ekar längs väggarna. Svetten vibrerar. Jag vibrerar. Allt vibrerar. Sångfåglarna kvittrar och gör mig döv. Det är vackert, underbart och jag tror jag vill stanna för alltid. Drömmar kommer och går, och mitt i allt kaos av glädje och tårar står jag i mitten av en arena. Scenen breder ut sig vid mina fingertoppar och jag sträcker mig för att nå dem. Dem som spelar. Dem som sjunger. Dem som öppnat sina hjärtan för mig och satt oss alla i trans. Min mun öppnas men jag känner inte igen min egen röst, eller vem jag är. Det känns som all tidsuppfattning plötsligt slunkit ur mig men jag har ju bara varit här i några minuter. Eller dagar. Kanske år. Jag bryr mig inte, så länge jag får vara kvar exakt här och nu. Det spelar ingen roll vem jag är, eller var jag kommit ifrån, så länge jag får vara kvar exakt här och nu. Plötsligt hörs en hög smäll, precis i början gitarrsolot, och konfetti i alla dess färger faller ned från taket. De ser så vackra ut. Jag låter några landa på fingertopparna, blåser iväg dem som det vore blomblad. Människorna runt mig gör likadant. Jag vill ha mer, mycket mer.
“Hon dansar vidare i livet”, sjunger dem. Ironiskt, för vi har alla dansat till just denna stund, och nu kommer vi aldrig mer att dansa vidare. Livet är satt på paus. Vill aldrig mer vakna upp ur denna hypnos, denna drömvärld. Paradis. Jag tror jag är glad, men vet inte riktigt varför, eller var detta leder. Lyckans gång är den jag vill gå, fast går så lätt vilse. Dunkel. Kanske är det sommarnatten som aldrig existerade, den ger mig nytt hopp. Himlen visar sina känslor. Luften och tiden,
går.