Hon som aldrig vill lämna Lorensborg,
och han med Gateaus croissanter i sin elcykelkorg,

Tjejen som bytte dialekt när hon hängde med folk från huvudstan,
och han som fick privatbetyg och ska plugga i USA,

Kvinnan som ryter ifrån till försvar av vår stad av ren reflex,
sen hennes första steg 1936, som krossar sina kex när alla äggen kläcks och minnena väcks,

Det är mannen som ser svart och inte vill vara kvar, på grund av allt han antar, och i hans klena försvar var det inte samma stad som när han va ungkarl, men det va då och då är slut, en måste va anpassningsbar,

Det är den röda damen,
Det är dom som aldrig tog examen,
Änglarna på UMO, dom med humor, låt det stå i runor,

Malmö är att inte ta skit

Det är twitteraktivister, Condeco-kommunister,
det är hetsiga bilister och överdrivet självsäkra cyklister,
Runt fontänen på Gustavs sitter alkoholister, pratar om den goda tiden som vi stressade mister,
Och det är en minister,
som kommer och hälsar på men som inte tar sig tiden att förstå,

Det är kidsen på KB, gratis innan tolv,
och dom som vaskar på Etages glansiga golv,
Killarna som dyrkar den vita randen,
Killarna som spelar Ozzy på 100-bussen ner till stranden,

Hon som svikits av BUP för många gånger,
Hen som lärt sig leva utan ånger,
Regnbågsparad som ett snakespel,
Kniven i ryggen om du tittar fel,

En ung stad men historian sträcker sig,
försök nå ner till djupet, nudda botten,
Men vad du än ser har vi inte glömt vårt förflutet,
Ingen blundar i Malmö, vi bara väntar på de goda slutet,

Det är bilbränderna som tog slut, planer som förskjuts,
Där alla kan klaga men ingen vill va snut,
Det är sommaren som gör debut, flickan leker tittut, i handen knäcks en glasstrut och hon ger ut ett tjut,

Det är falafel nertryckt i gatan, intryckt i skon,
Fejkade landskap för inspelning av Bron,
Kvinnan som tigger utanför Maxi,
Dom utanför Yalla som frågar, "taxi?",

Polisen som ser förtvivlat på, och hoppas så, att någon dag så läker alla sår,

Och såren, det kommer dom göra med åren, under solen i senvåren, när ärren bleks bort från låren,

Men det kommer aldrig vara bra nog här enligt journalistkåren,
Fråga igen hur vi har överlevt de här krigsåren?
Och hur ni tror att ni är något saftigt på spåren?

Ni vet inte, för ni är inte Malmö,

Det vackraste jag vet, det finaste jag har, fråga mig inte hur, jag har inte alla svar,
Jag bara vet, dom som vet dom vet det att det är en känsla ni kan försöka slå,
Att säga "jag kommer från Malmö" hittar man inte på,

Det är alltid någon här och det är alltid någon borta,
Suttit full på 3an alldeles för ofta,

Klockan fem när tiden stannar och fåglarna kvittrar
tittar jag upp,
omfamnas av den klara himmeln
hör mig själv ge ut ett suck,

Vi rullar alltid vidare,

Genom de gröna, genom de gråa,
Genom det sköna, genom det svåra