Dörren är alltid låst. Dag som natt, timme som minut. Vad som gömde sig där bakom visste ingen, förutom pappa. Han vars makt om nyckeln alltid höll den låst. Skyddade det som fanns där bakom med sitt liv. Han var den enda som hade makten, makten över det som höll sig därinne. Gömd i skuggorna, oförmögen till att kunna ta sig ut. Men det kanske inte var någon som var gömd där bakom, det kanske är något annat som pappa inte vill ska komma ut ur skuggorna.

Dagar, månader, år. Tiden gick och jag hade blivit äldre. Samma sak med pappa men dörren stannade låst. Pappa började allt mer om mer vara där inne ju mer tiden gick, men det som hände och sades stannade där mellan rummets fyra väggar. Jag ville veta vad han gömde, vad som var så hemligt att ingen fick veta vad som egentligen hände under klockans alla minuter som sekunder. Varje dag som gick kändes det som om dörren blev allt mindre och mindre och väggarna allt tjockare som att det som fanns där inne skulle förbli hemligt. Att ryktena i stan aldrig skulle kunna bli till rykten för ingen skulle få veta, ingen skulle få chans till att höra om rummet med den stängda dörren.

Flera år gick. Jag såg sakta min far bli äldre och sjukare och det sista han sa innan han gick bort var "ta hand om den väll, den har tagit väll hand om mig". I hans nu utsträckta hand fanns en gammal nyckel. Nyckeln som jag så länge har velat ha i min hand men som jag nu bara fick kalla kårar av.

Nyckeln vreds om lätt men sakta i den knarrande dörren. Med en lätt knuff stod den öppen, dörren som i så många år hade varit en stor gåta för mig hade äntligen gett mig sitt svar. Svaret på vad pappa hade gömt, vad han hade varit så rädd för över att någon skulle få se, men det var just det. Det fanns inget att se. Fyra väggar vars gula tapet hade börjat lossna på väggarna, brunt trägolv som var täckt av damm och en gammal takkrona i taket i metall. Det enda som fanns var en liten träpall i mitten av rummet. Jag tog ett steg in och kände doften av gamla böcker även fast härinne inte fanns några och dörren stängdes med en smäll bakom mig. Jag hoppade till men fortsatte mot pallen som min pappa hade suttit på i timmar. Timmar som hade blivit till år, men vad var det egentligen som hade gjorde att han hade suttit här, i mörkret dag som nattetid.

Att sätta mig på den lilla pallen fick mig att tänka på pappa och hur mycket han måste ha älskat detta ställe tills jag kunde höra en röst. Inte vilken röst som helst utan en kvinnas röst i det vänstra hörnet bakom mig men det fanns ingen där när jag vände huvudet. Jag kunde fortfarande hör henne även fast hon inte stod där och det enda jag kunde få fram var "hej mamma" medan en tår rann längst med min kind.