Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Klysma och uretrit, vidbränd åker och gula löv


(På andra sidan älven brinner det. Kor, hästar och människor skriker. Det börjar bli varmt också här. Jag hör skott, hur de skjuter. Det flyter en kropp i vattnet, jag vet inte om den simmar, jag vet inte vart den är nu.)

*
Jag har slutat supa som en norrlänning, dricker inte ens alkoholfritt. Jag har gått i gruppterapi i åratal och där fått kunskaper om min tidigaste familjehistoria, mitt ännu äldre arv och verktyg för att värna mig mot de människor jag möter, för människor måste jag möta om jag inte ska få psykosomatiska stressymptom och bli sjuk och dö innan min klocka är slagen. Och jag har fått känna på mina känslor, vanliga känslor som sorg och vrede och glädje och fått veta en hel del om hur vi människor är, att vi är lika vad gäller saknad och längtan, hopp och ensamhet och åtrå. I och för sig sa jag aldrig att man har egna val innan jag metodiskt började jobba med mig själv, underförstått att man inte ska skylla på någon, nej, det sa jag verkligen inte, tänkte aldrig tanken. Det vet man ju inte, det kan ju vara på sin plats att skylla på någon, eller i varje fall att någon tar på sig skuld, exempelvis en mor eller en pappa – om inte annat när den tiden kommer då ens barn kommer till en med sin smärta, sin historia.

Jag säger aldrig att det är mitt fel att mitt barn är som det är, skojar inte ens om det, för skämtar jag så är jag med bestämdhet och på fullaste allvar i det slags töcken att jag istället borde klarna och prestera ett förlåt. Och vad eller på vilket sätt är det i sådana fall som mitt barn har blivit fel på? Och om de nu är just det jag inte klarat av att se gällande mitt kött och blod så är det ju inte så underligt att det liksom blev lite tokigt just där, i det. Om man säger så. Och det är väl bara att sitta med handflatorna öppna när den tiden är här då barnet kommer med sitt bagage. Inget annat ska göras, bara tyst ta emot.

Jag sitter på ett fik i ett köpcentrum. Går iväg för att hämta påtår. När jag går tittar jag upp, ser mig omkring, ser folk och hur de rör sig mellan butikerna, lojt och snabbt och skrattande och stumma. En del kroppar är tränade, andra fallna. Jag vet inte om det är därför, men jag tror det inte, för jag noterar det knappt, de betyder ingenting för mig, men medan jag går där och är på väg för att fylla på min kopp känner jag mig så lätt, nästan viktlös. Tänker: jag är inte i den här tiden längre, behöver inte delta. Börjar jag ana åldrandets frihet?

Jag har hållit mig igång, rört på mig, mest ätit grönt och fisk och persilja, druckit mycket vatten från våra sjöar och älvar, paddlat och rott i samma vatten. Läst mängder av romaner, noveller och högläst poesi, ibland skrikit ut orden. Stått på tå, stretchat, vandrat i fjäll och suttit vid hav med händerna om knäna, stilla. Jag drar mitt strå till den globala stacken: kör ingen bil, tar tåget, flyger en gång vartannat år, röstar vänster. Jag håller mina ångestneuroser i schack tillsammans med andra, stjälper de inte över medmänniskorna. Det har inte hjälpt, det hjälper inte. Jag är likväl ensam. Det är ingen mening med att träna. Knullar ju inte (knullar därför inte). Röker sönder mina flimmerhår.

På tunnelbanan hem kan jag inte låta bli att lyssna, och titta lite sådär från sidan, på en mamma och som jag förstår hennes två barn, den ena i begynnande skolåldern och den andra kanske fyra. Jag undrar en stund, ganska länge, hur det kommer sig att deras sätt att relatera till varandra, dessa tre, drar min uppmärksamhet till sig. Ja, jag tycker att de vårdar sig om sig så rart och ömsint i djupaste respekt och alldeles ömsesidigt. Ja, det är helt enkelt något ovanligt som pågår: de samtalar med varandra.

*




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 292 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2018-08-12 20:28



Bookmark and Share


  Johan Strömstedt
I morgon skall jag "klämma" några av dina text till. Fint skrivet.
2018-08-14
  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson