Ofta då en tar bilder, målar, skriver, skapar en sorts verklighet. Kommer det en massa i vägen. Det är vad som blir sedan. Till vackra bilder och känslostyrda upplevelser i läsarens eget jag. Så fruktansvärt fint.

Själv har jag inte kommit så långt än. Nöjer mig med att beskriva vad som inte hänt, ibland. Det brann inte, det regnade inte. Solen sken inte och det var inte dag. Seden att börja meningen med en negation är dock intressant.

Börje skulle på en förfrågan om var Stadshuset är beläget, kunna beskriva vägen, ingående med att visa med händerna som för att förstärka munnens ljud.

'Om du tar den gatan och så tar du till vänster efter hundratjugo meter i kanske sjuttio meter och sedan genom parken och över spåren. Då kommer du nog inte alls rätt'.

Eller på frågan om när tåget kommer och på vilken perrong. 'Klockan tre och fyrtiosju, från plattform fyra, går det nog inte, idag'. Eller 'Det var inte jag som gjorde målet. Det var hela lagets prestation. Jag var bara ett verktyg...'

Tyvärr är min variant att så att säga 'baka in' negationen i meningen och trist nog, ofta ha med den någonstans i slutet. Annars går det fint att svara som professor Kalkyl i seriealbum om Tintin...
Därpå säger han något i stil med...
'Var är vi?'
Och få svaret Djakarta. Och så kommer den närapå okända repliken
'Jaså, jag trodde vi var i Djakarta.'

Om du bara hakar på där någonstans eller lägger till någonstans i var uttalad mening 'modeord från förr', alltså, liksom, hörru, du där.

Då är du (nog) på god väg att... Oj, nu kom det någon och undrade något. Om det 'gjorde något ifall min vän umgicks med en vän till mig, utan att jag var med'.

Vilket gjorde mig en smula frågande. Vad jag vet äger en människa inte en annan människa. Visst kunde det vara trevligt om jag var med. Men en hel massa människor umgås med varandra utan min vetskap, eller med, bara utan just min närvaro.
Hur märkligt det än kan verka händer det, i stort sett, hela tiden.
Men när jag blir diktator, då minsann... ...blir det andras bullar.