En sång, en vacker sång någonstans ifrån. Har aldrig kunnat spåra den. Varje gång jag försöker så glider den undan. Lämnar kvar en värk, där varje atom i mig längtar efter skönhet.

Det är svårt att dra sig igenom en fientlig värld. Bättre att byta ögon, se mer än vad som finns där. Men det här är ingen hägring och jag hörde inte fel. Det finns något överjordiskt i sången. Något lyfter mig från marken och sorgerna till en annan nivå, där futtigheterna framstår i sitt rätta ljus och man kan se vägen. Dimman lättar och man kan se den skimrande vägen till lyckan.

Släpper allt som har blivit jag, alla tankar och nojor och oläkta sår. Och för några sekunder är jag mitt i den, självklar och ren. För några sekunder är jag den jag alltid velat vara.

Men sången tonar snart bort och lämnar kvar ett rum av saknad, nästan outhärdligt i sin ekande tomhet. Nära igen, kunde nästan röra vid det, men det försvann och allt blev tyst. Det är tungt att återgå, men de korta ögonblicken ger mig styrka.

Jag fortsätter hoppas att de ska bli längre och längre för varje gång. Och att jag en dag, när jag stannat länge nog, helt ska uppgå i en sång.