- Se så, se så, nu får ni pallra er här ifrån...ååå låt mig
slippa era hyss i framtiden. Nästa gång kanske jag inte
är lika snäll. Ja, jag vet nog var ni bor...drullputtar.
Försvinn, försvinn ut med er.

Trollen ursäktade sig, och näst intill bugade och
bockade, innan de lufsade ut ur Mossiga Stugan,
med sina tungt hängande säckar över ryggen.
Där ute nöp den råa nattluften dem i pälsen. De
piggnade genast till, när de stegade fram till den
lilla stigen som förde dem hemåt. De längtade
hem till den varma vrån i grottan. Borta vid horisonten
började det första tidiga gryningsljuset sippra fram
över kanten på moder jord. Tysta lufsade de mellan
bärens ris, buskar, stenar, å träd. Med begrundande
miner bearbetade de alla de äventyrliga saker de
varit med om. De tunga säckarna skavde å påminde
dem, om att allt faktiskt hade hänt.

- Roffe!

- Mmmmmm!

- Vicket äventyr va!

- Mmmmm!

-Vet du en sak!

- Mmmm...va!....Näää!

- Jo kopparpengarna....du vet!

- Jaaa!

- Tänk va me godis vi nu kan köpa i Trollisgubben
Gluffas Gottiskiosk. Den kommer att tömmas på
sega råttor, tomtebrus, kola, lakritsbåtar....ååå du
...han har blåbärsbollar med kanderat socker också.
Roffe stannade upp i steget, sken med ett leende och
svarade.

- Ja har det. Där satt den, ja jag har funderat lite, sa han.
Det är inte pengarna som ska räknas, det är i äventyret
som man hittar sina rikedomar. Han fumlade lite med
högerhanden i byxfickan. Jooo, guld dublonen låg kvar
där. Han slöt fingrarna om den. Ää no bäst att ha lite koll,
så den inte slinker ut genom nå´t hål i byxan.

- Du Roffe!

- Mmmmm!

- Du har läst det där i någon bok...va!

- Sluta nu Gnytte, vi pallrar oss hemåt som häxan sa
åt oss att göra.
De lunkade vidare. Gnylt kände sig lite glad....livet har
vi i behåll...åå lite slantar i säcken också...för den delen.
Han började nynna å tralla.

Ta dam, ta dam, tideram,
vi trampar fram,
över stock å sten,
över myr å mark,
styr vi våra lurviga ben,
för viljan vår är stark.

Ta dam, ta dam, tideram,
vi har mod,
vi har liv och lust,
vi har nog,
skogens blod,
i vårt bröst.

Ta dam, ta dam, tideram,
vi ville vaska guldet fram,
få fylla det i vår börs,
för vi vet, vi kan, vi törs,
för modiga troll, ä vi minsann.

Ta dam, ta dam, tideram,
men ganska så trist,
guldet blev till ören,
vi kom ej på grönan kvist,
trots denna malören,
glada ändå, här vi gå,
nöjda med det lilla vi kunde få.

Ta dam, ta dam, tideram,

Roffe fnissade lite upprymt.
- Hi, hi! Knäppkänga, de finns ingen hejd på dig
å dina galna visor....men du är min bästis ändå.
Gnyltt skorrade tiil svar.

- Åååå drrru äärrr min!



SNIPP SNAPP SNUT
NU ÄR SAGAN SLUT!

- Ååååååh, vilket äventyr du och Gnylt varit med om,
suckade Anders. Han såg imponerat på Roffe som
försökte dölja sin stolthet.

- Ja det kan man lugnt säga, men nu är det bråttom,
bråttom. Vi måste se till att du kommer hem igen.
Roffe sträckte på sig så det knakade i ryggkotorna.

- Kvisthålet i Tidens å Rummets böjda väv håller på
att sluta sig igen. Du måste hem innan det är för sent.

- Kvisthål? Anders tittade förbryllar på Roffe.

- Nej, nej, vi tar det där en annan gång, utbrast han.

- Kan jag inte få komma hit fler gånger, för att få
höra om fler av dina äventyr.

- Njaaa...joooo...kanske! Vi har ju den om de vind-
pinade haven å de fasansfulla djupens skapelser,
Kräket och Äcklet som glufsar i sig det goda och
förmörkar världen. Njaaa...jooo... eller den om
jättarna Groll, Grym, å Buse...som startade ett
krig mot trollen.

- Ååååå, det låter spännande...å farligt...när får jag
höra någon av dem.

- Nä...hej..du, nu får vi skynda oss. Roffe reste sig
från den mjuka skinnfåtöljen, gick med raska steg
fram till Anders, tog honom i handen. De gick sedan
tillsammans ut genom den stora kopparporten, ned
för trapporna, och ut på gräsplanen nedanför berget.

- Nu får du kalla på Alis resebyrå, så du kommer här
ifrån. Anders såg förvånat och frågande på Roffe, men
så knäppte det till i hjärnkontoret. Biljetten, den flygande
mattan, skatan å Skattkammardalen.
Ja visst ja, biljetten i fickan. Han tog upp den...funderade..
vad var det jag skulle säga nu igen. Till slut mindes han det.
Han lyfte upp biljetten i luften och viftade med den.

- Salam si
Salam så
jag vill få
flyga i det blå

Anders och Roffe spejade därefter upp mot himlavalvet.
En och annan fågel flaxade förbi, vinden susade lojt, och
solen tycktes nu vara på väg ner...skymningen var i an-
tågande. Roffe vände sitt håriga ansikte mot Anders.

- När det skymmer här dagas det hemma i din värld.
Våra världar är paralella, man kan säga att de speglar
verklighetens dag och natt mot varandra. Ibland
sammanfaller de och bildar en helhet. Det är magins
spratt å spel. Vid dessa tillfällen kan människor få se
troll, jättar, älvor, å annat små knytt i skogen. Men
sedan löses allt upp igen och blir som vanligt. Då
börjar människorna tvivla på vad de verkligen har
sett. Det är på så vis vi fått våra sagor.

Anders förstod ingenting, va är det han säger....han
avbröts plötsligt i sina funderingar.

- Flax, flax! Ansträngda vingslag hördes. De höjde åter
sina blickar mot skyn.

- Kra, kra!

De såg...ja minsann...det var skatan som vaktade ingången
till Skattkammardalen. Den stora hatten hängde fladdrande
i en rem som var spänd runt halsen. Bakom honom guppade
en gammal matta som verkade ha sett sina bästa dagar.
Vad var det här????
Skatan sänkte sig ned med mattan och landade framför dem
på gräsplanen. Han lyfte upp den stora svarta cylinderhatten
och tryckte fast den på huvudet.

- Så där ja, nu är man respektabelt klädd igen, kraxade den.

- Vad är nu detta, utbrast Roffe förvånat.

- Kra, kra, jo se Ali Ben fick en inbjudan av sin farbror
Ali Baba som bor i "Lyckliga Arabien". Han skall nämligen
gifta sig med den fagra prinsessan Mums Fili Babba. Ett
så storslaget bröllop, ville Ali för allt i världen inte missa.
Jag har därför fått rycka in i hans ställe. Det här är hans
gamla slitna övningsmatta, full med hål och maläten.
Tyvärr det enda transportmedel som går att använda nu.





Fortsättning följer i det avslutande kapitlet


Hemfärden 2