Tiden nalkas där jag ämnar
säga upp mig från denna sijt,
då jag inte känner någon motivation
av att fortsätta.

Dessutom trivs jag inte bland en
massa ångestfylda egocentriker
med narcissistiska
personlighetsstörningar.

Tiden här har ibland känts som att
jobba på en psykiatrisk slutenvårds-
enhet,där jag ordinerat text istället
för psykofarmaka,varav en del av
mina läsare har visat välvilliga prov
på tillmötesgående tillfrisknande,
där 800 000 läsningar visar på
underlaget,som kontinuerligt ökar.

Bland poeter.se medlemmar återfinns
fö,material som skulle kunna räcka
och bli över till en psykiatrisk världs-
kongress.

Man kan generellt påstå att de är som
människor,vilket är det värsta,
på gott och ont.

Med anledning av detta känner jag
mig mer motiverad skriva på bok,
än att gagga på här.

Så jag lämnar er här,
åt de heliga könens outtömliga lust,
själarnas oändliga ensamhet
och det omättliga hjärtats hunger,
i könsryckningarnas
och de förstelnade intellektens
sällskap.

Nil sine te sit mihi !

*
Kanske gör jag ett återbesök för att se
hur många av er som fortfarande söker
ljuset.