Det finns en tragik bakom romantiken, ett svart moln, svår att ana när du aldrig varit där.
Ett moln av åska och blixtrar, som enbart vill regna i en störtskur. Ett mörker fullt av vrede, ilska och sorg.
En överladdning av energi.
Dit vill du aldrig gå, men när ditt fotfäste får grund hamnar du där ändå.

Fru fortuna har byggt sitt starkaste näste där, hon lika likblek som döden självt.
Men av hud som skimrar likt porslin.
Hennes hår var en gång silverblont och av blomstrande skin. Och även om ingen idag kan ana så dansade fru fortuna i lustgården en gång, bland blad som föll från träd och blommor som doftade romans och etik av alla kulörer. Vårens känslor var hennes inre grund när de gick över till blomster.
Bredvid henne gick en pojke, en pojke med skägg av renaste guld.
När deras kyssar nådde mund sjöng fåglarna högre, Vättern slog högre och dimljus från kulisserna sänkte sig ned samtidigt som de omfamnades av varandras ljuvligt.

Fru fortuna släpper aldrig ögonblicken ur sin minnesbild, det enda som håller kvar fru fortunas hand. I den döda pojkens hjärta. Hennes lyckligaste ögonblick. Han.

Fru fortuna själv sjunger glada visor om liv och glädje, men återfår aldrig samma ton hon ger. Eftersom den ger en eftersmak bitter som mörk whiskey.
Ty hon samtidigt anar pojkens närvaro i varje spindelnät hon ser. Hon vet mer än hon behöver och pojken visade rosenglatt samma väg när han vandrade på jorden.

Likgiltigt häpnades döden av hennes envisa glädjeskutt då hon hoppade från en grav till en annan.
Oberedd och oberoende att känna den sorg som anträffades enbart henne, men visst lättar hon på trycket ibland. Orkaner, tromber, t.om tsunamis.
Imorgon är det en ny dag för sinnesfrid, men först behövde åskan ro i land dem allihop.
~
Jag älskar dig så att det gör ont ?