Du är en klippa,
på randen till ett stormigt hav
bland stansens sovande våta
sandkorn, du är ett uråldrigt
monument som står ut under
evighetens vingslag,
trofast som stenen,
orubblig likt berget,
vinden är dina andetag,
som piskar din väderbitna blick,
som vilar stadigt på horisontens
oändliga rand, stormen piskar dina
andetag till en oregelbunden rytm,
trumman i dig är evig,
i sitt uråldriga raseri,
som den hållit inne så länge,
vågorna är tragedier,
som är redo att vakna igen,
och igen och igen och åter
igen, i tusen livstider upplevt
under ett ögonblicks rymd,
alla dina rädslor,
all din sorg,
allting som tynger dig,
men du, du är klippan,
som står bland våta sandkorn,
du lider inte av paniska
episoder, när sina tankar är stilla,
i centret av ditt innersta väsen,
de ligger och skaver,
djupt nere i magen,
likt en gnista,
som river upp sår,

men du är klippan,
uråldrig i sin envishet,
vågorna kommer,
och vågorna går tillbaka
igen
men du är evig,
i mitten av ditt innersta väsen
där du är ensam på en ö,
i ett hav av stormar,
vågorna kommer tillbaka,
och de ger sig tillbaka igen,
utan att röra
vid ditt innersta väsen,
dina kanter kanske försvinner,
slipas ned och du förändras,
men i ditt innersta väsen
på din ö i ett stormigt hav,
är du ögat på stormen,
trofast
och
evig,

du känner vågorna,
och vinden i din själ,
men du låter vinden
passera, tillsammans
med dina tankar,
du känner dem rinna
ned
bland strandkantens
våta sandkorn.