När ska jag sluta se dig som ett redskap, när ska jag sluta tro att jag är skräp för dig (som om jag skulle vara mer än det.)

Jag vet det, jag känner det i hela mig, hur otroligt lite jag existerar i ditt liv.
Och för första gången så känns det verkligen.
Jag kan inte tro för en sekund att du ens reagerar om jag lämnar ett avtryck på facebook eller whatever.

Jag är knappt en fluga på väggen och om jag tar det där lilla steget som egentligen skriker åt mig att det är ett steg för mycket så är jag så jävla oönskad att hela världen skriker på mig tills jag inte hör längre.
Och på en sekund så är jag inte mig själv längre.
Inte ens inne i mig, jag känner mig som en efterhängsen femåring som vill vara med och leka med dom stora barnen.

Du har den förmågan att få mig att känna mig så oändligt liten.
Men det är som att jag tänker kämpa i motvind, för att bevisa vad?
Att jag kan vara lika jobbig och ihärdig som förra gången, den gången då du lämnade mig och vi såg på tillsammans när jag tände på och brände alla broar som jag så fint hade byggt upp?
Men dom är borta nu, och dom kommer aldrig att bli byggda igen.