Flickan tog ut livskurvan,
La ett brev till herr näktergal.
Låtsades som intet existens var ett delirium,
Om ens för en kort stund, ändå livsblickets evighet. Just där och då..

Där och då tappades flickans fotfäste,
Och ännu en gång påmindes hon om livets mysterium.
Och alla dess väsen som förde sitt liv i de inre världarna.

Inget hade någonsin varit densamma.
Kanske är jag kär, eller så är jag bara dum.
Ty det blott verkar vara, enbart två decimaler mellan dem.

Blind skrek näktergalen, du måste vara fullständigt blind.
Hans skrik ekade från Haparanda ner till Asien.
Ingen verkade heller tro den tapphänta flickans ord när hon sa att hon såg klarare än någonsin.
Hörandes, för henne, fågelns höga skrik i klagande frekvenser.

Fotfästet, stabilt, stadigt. Och otämligen fritt från orosmoln.
Stockade sig här och nu i frihetens livsgnista.
"Va som må, må som vara."
Och näkterdalen tog ett kliv tillbaka.

Bakom berget väntades applåder, även till denna synnerligen sorgliga figur.

"Flyg fritt min vän, du har hela framtiden under dina vingar" sade flickan i sin blomrutiga klänning.
Han kollade kisande på henne och för en stund landade han i hennes händer där han smekte hennes snövita fingrar med sin vassa näbb.

De båda såg förundrat på varandra.
Ett upplysande ögonblick stannade mellan dem båda, bildade bandet av lycka men även förståelig sorg.
De var enbart där för att landa i god ton.

Införstådd med livsverket så flög han vidare, men tonen fortsatte långt inom dem båda.
Denna gång en dov ton av fred och harmoni.
Och blindhet blev till klarhet.

Ja, kanske var flickan tokig.
Men hon hade heller aldrig velat ha det, på något annat sätt.