Till minne av Ickekärlekens dag
Det starkaste bandet mellan människor är också det svagaste.
Kärleken.
Den kraft som förde oss samman skulle också skilja oss åt. Fast nu var det avsaknaden av kärlek som fanns där mellan oss;
Som en osynlig svart skugga.
Som ett svart hål som sög upp allt det som vi kallat för känslor. Våra händer strålade inte längre ut någon värme, ickekärleken hade gjort sitt intåg och dina händer kändes så kalla att jag var rädd att du var död.
Men dina ögon såg på mig, samma ögon som du sett på mig med för mer än fjorton år sedan, då när dina händer var varma och du gav av den där värmen till mig och vi fanns i varandras ljus.
Vi lät kärlekens sista trevande försök sugas ner i det svarta hålet mellan oss, jag såg hur den försvann ner i avgrundsdjupet, det sista av kärleken såg ut som en tunn vit flagg och jag såg att något stod skrivet på den med bokstäver som var så bleka att de var omöjliga att läsa.
Kylan var det enda som kändes verkligt där i rummet i lampans bleka sken på ickekärlekens dag när du uttalade de magiska orden;
”jag älskar dig inte längre.”
Mer behövde icke sägas, inga förklaringar behövde ges, för ickekärleksförklaringen var själva förklaringen och ritualen var därmed fullbordad.
Allting bleknar i tidens ljus.
P.G 20180921
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Peter G
Läst 587 gånger och applåderad av 12 personer Publicerad 2018-09-22 00:11
|
Nästa text
Föregående Peter G |